Extremvänster och kvalitetsmusik

Med reservation för att min kunskapsbas om den svenska progressiva musiken under 70-talet inte är helttäckande, tycker jag det är dags att avliva myten om att vänstermusiken i från den tiden var så usel rent musikaliskt sett.

Jag skall bara ge två exempel: Knutna Nävar och Dan Berglund. Två ohöljda förespråkare för revolution och proletäriatetsdiktatur. (Dan tog avstånd från kommunismen redan 1979)

Dan Berglund och med musiker gör ett mycket solit intryck rent musikaliskt på En Järnarbetares Visor. Ta bara detta med variationen av stilar. Mest är det ballader men också upptempo visor som gränsar till pop. Allt medryckande och snyggt framfört. Frasering och ett bett i texterna, men ett rikt språk och målande metaforer - även om de rent politiskt så oftast är over-the-top.

Knutna Nävar har bl.a. gjort två fenomenala låtar som kom ut på singel: folk-pop-låten Det Är Något Konstigt Med Friheten och den komplext, intelligent arrangerade och komponerade Dom Ljuger.

Undantag från regeln om den politiskt progressiva svenska musikens amatörmässighet? Det må vara hur som helst med den saken men Dan Berglunds debut är en solklar klassiker och mästerverk, dess brådmogna och politiskt naiva prägel till trots. Knutna Nävar kan jag inte säga så mycket om, men låtarna jag nämnt vittnar om ett genuint hantverk och en medvetenhet om att välgjord musik är väl investerat arbete.

zeitgeist och Bob Dylan

Hur var egentligen 60-talet? Tja, jag är tekniskt sett född på 60-talet men hade knappt lärt mig krypa när det tog slut. Ingen förstahandsinformation från mig alltså.

Det var mycket som ställdes på sin spets på 60-talet. Musik och politik kom att sätta sin prägel på en hel generation. Jag kan förstås inte göra mig till uttolkare för den, men när jag såg den eminenta DVDn med Bob Dylans samlade framträdanden på Newport Folk Festival: The Other Side of the Mirror: Bob Dylan Live at Newport Folk Festival 1963-1965 var det som jag på något sätt kände tidsandan genom de svart-vita filmrutorna. Man får känslan av att vara där genom det okonstlade filmandet. Mumlet från publiken, vinden i deras hår. Till skillnad från konsertfilmer där närbilderna tränger upp i näsborrarna får man här en helt annan närvarokänsla. Det var just här - framförallt i Dylans duetter med Joan Baez som den här generationens optimism på något märkligt sätt steg ur bilderna och gestaltades för mig. Det var som jag kunde dela deras föreställning av ett det faktiskt är möjligt med en ny världsordning. Än var Vietnamkriget bara i sin linda, och även om kärnvapenhotet var mer konkret än någonsin tidigare i historien, räckte det väl bara med en generationsväxling på maktpositionerna för att världen omedelbart skulle bli en plats för frihet och jämlikhet. De här filmsekvenserna är helt befriade från manipulation. Det är liksom bara en uppriggad kamera - inga krusiduller. 

Jag har annars inga starkare musikaliska relationer till 60-talet just. Jag ser det mest som att frön såddes till 70-talets explosion av skruvad och spännande musik. Men Bob Dylans musik har en sådan poetisk kraft - inte bara textmässigt utan också i hela musikaliska uttryck - att man inte kan värja sig. Ett slags överbevisning. Men det är inte bara hans musik jag tänker på som förmedlare av zeitgeisten utan hela sammanhanget. Känslan av att sitta där i gräset, känna vinden i ansiktet och dela den framåtblickande gemenskapen och tilltron till människan.

Spaning på skivbutiksdöden

För att få en uppfattning av hur skivbutiksdöden ser ut i Göteborg gav jag mig ut på jakt efter Opeth - Watershed. Den borde inte vara så svår att få tag på med tanke på att Opeth är ett av de största svenska metallbanden. En välsorterad "vanlig" skivbutik med en egen sektion för hårdrock/metall borde räcka. Dessutom är Watershed deras senaste släpp med högst två månader på nacken. Men samtidigt ligger de förstås långt utanför top tio och tjugo.

Skivhugget har stängt sin fysiska butik helt. Bengans säljer mest något slags överskottssortiment. Hade ett fack för Opeth men det var tomt. De hade helt säkert en titeln i lager en gång i tiden men de fyller inte på när det tar slut. Ni vet hur det brukade se ut innan de "vanliga" mindre skivbutikerna stängde igen. Ett stort bord med diverse halvgamla titlar och remasters reas ut till nice price. Detta var en framträdande inslag även på Bengans. (Bengans har iofs en hyffsat välsorterad world/jazz avdelning men den kommer ju inte i fråga just idag). Jag tog vägen förbi Åhléns på väg till Centralstationens CD-butik: CD Centralen. Åhléns hade en något märkligt utbud. Förstod mig inte riktigt på logiken, vare sig marknadsmässigt eller urvalsmässigt. Ingen Opeth - överhuvudtaget. CD Centralen hade ett fack för Opeth - tomt. 

CD Centralen hade en hel del begagnat. Just detta är kanske det intressantaste resultatet av sökningar på Eniro och mitt allmänna intryck av läget för skivbutikerna. Butikerna som (bara) säljer nytt försvinner medan de som säljer begagnat finns kvar - stort sett i samma utsträckning som förr. Varför? Kan det vara så att de som väljer att köpa begagnat är mer seriösa musiklyssnare som vill ha fysiska skivor i samlingen och ser sin chans att spara pengar. Dessutom verkar det finnas ett intresse vinyler - även bland yngre. Många gör sig av med sina CD-skivor och priset för dessa sjunker. 

Slutsatser: 

• vill du ha tag på något udda titlar måste du köpa på en nätbutik eller köpa nära releasedatumet. Lita inte på att butiken "fyller på" när det tar slut.
  
• begagnatmarknaden lever fortfarande men räkna med skambud om du vill sälja
  

Japan

Är japaner mer notoriska samlare än det internationella genomsnittet? Och har de högre krav än de flesta? Vill de ha det där lilla extra?

Ta det här med japanska nyutgåvor av klassiska album i form av extremt originaltrogna replikor av vinylalbum. 

På en middag talade jag med en högre chef inom Hasselblad, kameratillverkaren ni vet. Hasselblad har ju ett varumärke av rang, och de har länge kunnat tillverka mekaniska kameror i Sverige trots löneläget eftersom det kan ta hutlöst betalt. I Sverige, berättade chefen, är det nästan bara proffs som köper kamerorna (av naturliga skäl). I Japan är det annorlunda. Där köper amatörer Hasselblad; och inte vilka amatörer heller utan sådana som är extremt noga med utseendet. Minsta dammkorn i objektiven så returnerar de dem. Proffs använder kamerorna som arbetsredskap och de får som arbetsredskap stå ut med ett och annat.

Det har väl alltid funnits en beundran av västvärlden i Japan, speciellt sedan 2:a världskriget. Och när det gäller musiken har det exotiska Sverige varit högvaluta. Det är inte bara The Cardigans som varit stora där. Även svenska band i marginalen har spelat där med stor framgång - i alla fall i jämförelse med vad de får för uppmärksamhet här. På den progressiva och experimentella sidan har vi t.ex. Anekdoten och Lars Hollmer från Samla Mammas Manna. Japan har också en egen intressant alternativ musikscen som jag dessvärre vet allt för lite om. Avantgarde-band som förtjänar att omnämnas i detta sammanhang är: Acid Mother's Temple, Ruins, Koenji Hyakkei, Tipographica, Kenso. Finns material på Youtube for den nyfikne.

"Vilken fest!! +++++"

NI vet hur det brukar se ut på kvällstidningslöpsedlarna när "Rockbandet" varit på Ullevi.

Dessa rubriker får alltid igång det musikfilosofiska maskineriet hos mig. Vad är det för händelse när Bruce Springsteen, Rolling Stones, Kiss, Iron Maiden eller något liknande band bränner av en retro-show med sina största hits med jämna mellanrum?

Vad är det för typ av upplevelse vi får? Vad skall vi likna den vid? Hur skall vi bedöma den?

Processen: Blir vi överraskade? Upptäcker vi något nytt? Sker det någon förändring med oss? Vad kommer vi minnas efter tio år?

Substansen: Vad är det vi bedömer? Musiken? Framförandet? Bandet? Omgivningen? 

Vilka förutsättningar finns för ett band som Rolling Stones att göra ett bestående intryck på oss och hur går det till? Det är en musikfest med mycket folk - sanslöst mycket folk och de allra flesta har en lång och nära (ni förstår vad jag menar) relation till musik och bandmedlemmarna. Kanske kan man se det lite grand som en festival - att man firar en högtid. Man upprättar en relation till fenomenet Rollling Stones genom att återkommande deltaga i en kollektiv erfarenhet där det egentligen inte handlar om att upptäcka, påverkas, förändras.

En speciellt fenomen jag skrivit om förut är tribute bandet The Musical Box som turnerat i 15 år med göra replika shower av Genesis klassiska konserter under början av 70-talet. Allt imiteras - inte bara musiken utan Peter Gabriels utomvärldsliga koreografi, kostymer och absurda snack mellan låtarna. Deras uttalade mål är att skapa samma visuella och audiella erfarenhet av de här konserterna som de var en gång. Jag var själv på deras enda konsert hittills i Sverige 2007 och tyckte det var väldigt underhållande. För mig spelar det ingen roll att det inte är original medlemmarna. Det skulle vara ganska meningslöst att se fem 60 åringar göra de där låtarna som alla återspeglar ungdomlig naivitet och spontanitet. Vad jag fick var en rik upplevelse av ett antal klassiska låtar – som att spela en skiva hemma fast som ett konkret framförande. Ungefär som om någon var tillräckligt rik att beställa ett live framträdande av plattan Selling England By The Pound av ett fysiskt band istället för att spela skivan  - fast vi nu var 500 personer som delade på kostnaden. 

Rolling Stones eller Iron Maiden festivalerna på Ullevi skiljer sig från ovanstånde genom att det (mestadels i alla fall) är originalmedlemmarna och förstås storleken på hela begivenheten - men i övrigt ser jag dem som jämförbara. Det finns de som tycker att cover och tribute band är en pinsam eller ointressant företeelse. Själv vet jag inte om det är så mycket värre än att se trötta originalmedlemmar göra oinspirerade versioner av samma låtmaterial - om man skall vara riktigt ärlig. Sedan beror det lite grand på om materialet som sådant passar att framföras av män eller kvinnor över 50. Det är lite grand som kläder. Är du över femtio klär du bättre i kostym än i byxor med häng. Har en artist gjort musik som har en ungdomlig prägel är det lika bra att avstå från det materialet vid 50 eller att göra en radikal omtolkning av det.

Åter till Ullevi-konserterna: visst funkar det. Men det är inte musik som tar dig någonstans eller som utvecklar musiken som sådan. Egentligen är det en icke-händelse - ungefär som en lyxvariant av det skeende när du tar den välbekanta skivan ur hyllan och spelar den.