Alla band har förebilder. Vilka band börjar inte med att spela covers, offentligt eller i replokalen? Kanske är influenserna från förebilderna starka i början innan de hittar sin egen signatur. Det finns band som "fastnar" där. De spelar inte vid enskilda tribute-tillfällen, utan fortsätter spela förebildernas musik, ibland med pretentionerna att låta precis som originalet. Jag tycker det kan vara ganska kul. (Ibland gör originalbanden samma sak. Roger Waters som solo artist brukar göra Pink Floyd låtarna i stort sett exakt som på skiva.)
Ett av de mera konsekventa coverbanden som satt en ära i att göra framförande så exakt orginalet som möjligt är Genesis-klonerna The Musical Box. De har hållit på sedan 1993 med att sätta upp replikor av Genesis konserter från Foxtrot (1972), till och med Lamb Lies Down On Broadway (1974). Speciellt Selling England By The Pound-turnéen (1973-74) är klassisk i sin extrema teatralitet. Masker, kostymer, absurd koreografi, obegripliga, fantasifulla mellansnack. I stort sett lika från varje gång. Jag såg deras framträdande i Göteborg, Lisebergshallen mars 2007 – en upplevelse. Detta är trots allt det riktiga Genesis, långt från 80-talets vuxen-pop. Inspirerade sedan band på 80-talet som Marillion.
En bekant på ett forum menade att han bara tyckte det var pinsamt med ett band som låtsas vara Genesis på detta utpräglade och konsekventa sättet. Jag såg istället det som ett ypperligt tillfälle att få en aning om hur det var att uppleva Genesis' banbrytande musik och scenshower live.
På fredag kväll 30/5 skall jag se The Watch - ett italienskt band som är kraftigt Genesis-inspirerade i sin egen musik. De kommer just vid det här tillfället spela Genesis andra och tredje plattor, Trespass och Nursery Cryme, i sin helhet på Frölunda kulturhus. De går inte lika långt som clone-bandet/projektet The Musical Box, även om de säkert gör låtarna mer eller mindre exakt som Genesis med Peter Gabriel.
Generellt sett har jag inga problem med covers, inte heller klon-band eller tribute band - så länge de gör det bra. Jag såg ett Pink Floyd-tribute band med namnet Gunner's Dream en gång. De försökte göra Dark Side of the Moon. Alltså: skall man ge sig på en sådan ultra-klassiker som "alla" mellan 40 och 50 år har hört hur många gånger som helst får man se till att vara 100% (eller i alla fall 99%) tighta. Varje miss hörs direkt. Man vet ju hur den skall låta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar