Ny musik är all musik du hör för första gången

Rätt som det är dyker det i musikfora på nätet förfrågningar om "ny" musik. Adressaten har kört fast, är trött på de spellistor man kört och vill bli nyförälskad i musik - ungefär.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig haft de här problemen och aldrig lyckats leva mig in i problematiken. Jag skulle lätt kunna ägna ett 8 till 16 jobb på att söka och konsumera musik jag inte hört förut.

Jag fungerar på om det kan vara en generationsfråga. Om man är van att förhålla sig till musikvärlden utifrån auktoriteters rekommendationer eller om man knämatas av play-lists som är genererade av databaser (Last.fm) kanske initiativförmågan helt inaktiverats. Man kan också fråga sig om man överhuvudtaget har en musikalisk identitet. Kan man beskriva sin musiksmak? Kan man inte det, har man ju ingen horisont i vilken man kan placera in sig.

Detta är inte en radannons - eller: Hopp för musiktidskriften

Jag är sedan ett halvår prenumerant på Lira, svensk musiktidskrift med inriktning mot jazz och världs/folkmusik, + en skopa odefinierbar musik (ungefär). Det är inte för att just dessa genrer är mina egna som jag prenumererar utan för att den den är så rasande informativ och välgjord. Det är rena propagandan för jazz, världsmusik och annan musik i marginalen. 

Jag längtar så det värker i själen efter en tidskrift inom, säg, alternativ rock, med samma ambitioner. Tänk att få flera hundra recensioner av musik som ofta ligger på små etiketter, tips om konserter i avlägsna hörn av Sverige. En av de bästa sakerna med Lira är den konsertguide som en gång om året som listar ALLT i konsertväg (fr.a. Sverige men också lite grand utomlands) - även artrockfestivalen i Slottsskogen. Ingen motsvarighet finns på nätet som konkurrerar i bredd och djup.

Intill ganska nyligen har jag tänkt att den bästa kollen på musikutbudet får man på nätet. Men jag undrar om musikupptäckande inte också kräver redaktionellt material. Det går inte bara googla sig till det relevanta, inte heller att hänga på musikforum. Någon klok människa (eller flera) behövs för att sortera i det enorma utbudet.

Enorma utbudet, ja. Cynikerna och misantroperna hävdar att Internet dödar musiken. Ändå är det så att det görs mer intressant musik i dag - på CD - än vad någon människan kan hålla reda på. Då behövs musiktidsskriften.

Extremvänster och kvalitetsmusik

Med reservation för att min kunskapsbas om den svenska progressiva musiken under 70-talet inte är helttäckande, tycker jag det är dags att avliva myten om att vänstermusiken i från den tiden var så usel rent musikaliskt sett.

Jag skall bara ge två exempel: Knutna Nävar och Dan Berglund. Två ohöljda förespråkare för revolution och proletäriatetsdiktatur. (Dan tog avstånd från kommunismen redan 1979)

Dan Berglund och med musiker gör ett mycket solit intryck rent musikaliskt på En Järnarbetares Visor. Ta bara detta med variationen av stilar. Mest är det ballader men också upptempo visor som gränsar till pop. Allt medryckande och snyggt framfört. Frasering och ett bett i texterna, men ett rikt språk och målande metaforer - även om de rent politiskt så oftast är over-the-top.

Knutna Nävar har bl.a. gjort två fenomenala låtar som kom ut på singel: folk-pop-låten Det Är Något Konstigt Med Friheten och den komplext, intelligent arrangerade och komponerade Dom Ljuger.

Undantag från regeln om den politiskt progressiva svenska musikens amatörmässighet? Det må vara hur som helst med den saken men Dan Berglunds debut är en solklar klassiker och mästerverk, dess brådmogna och politiskt naiva prägel till trots. Knutna Nävar kan jag inte säga så mycket om, men låtarna jag nämnt vittnar om ett genuint hantverk och en medvetenhet om att välgjord musik är väl investerat arbete.

zeitgeist och Bob Dylan

Hur var egentligen 60-talet? Tja, jag är tekniskt sett född på 60-talet men hade knappt lärt mig krypa när det tog slut. Ingen förstahandsinformation från mig alltså.

Det var mycket som ställdes på sin spets på 60-talet. Musik och politik kom att sätta sin prägel på en hel generation. Jag kan förstås inte göra mig till uttolkare för den, men när jag såg den eminenta DVDn med Bob Dylans samlade framträdanden på Newport Folk Festival: The Other Side of the Mirror: Bob Dylan Live at Newport Folk Festival 1963-1965 var det som jag på något sätt kände tidsandan genom de svart-vita filmrutorna. Man får känslan av att vara där genom det okonstlade filmandet. Mumlet från publiken, vinden i deras hår. Till skillnad från konsertfilmer där närbilderna tränger upp i näsborrarna får man här en helt annan närvarokänsla. Det var just här - framförallt i Dylans duetter med Joan Baez som den här generationens optimism på något märkligt sätt steg ur bilderna och gestaltades för mig. Det var som jag kunde dela deras föreställning av ett det faktiskt är möjligt med en ny världsordning. Än var Vietnamkriget bara i sin linda, och även om kärnvapenhotet var mer konkret än någonsin tidigare i historien, räckte det väl bara med en generationsväxling på maktpositionerna för att världen omedelbart skulle bli en plats för frihet och jämlikhet. De här filmsekvenserna är helt befriade från manipulation. Det är liksom bara en uppriggad kamera - inga krusiduller. 

Jag har annars inga starkare musikaliska relationer till 60-talet just. Jag ser det mest som att frön såddes till 70-talets explosion av skruvad och spännande musik. Men Bob Dylans musik har en sådan poetisk kraft - inte bara textmässigt utan också i hela musikaliska uttryck - att man inte kan värja sig. Ett slags överbevisning. Men det är inte bara hans musik jag tänker på som förmedlare av zeitgeisten utan hela sammanhanget. Känslan av att sitta där i gräset, känna vinden i ansiktet och dela den framåtblickande gemenskapen och tilltron till människan.

Spaning på skivbutiksdöden

För att få en uppfattning av hur skivbutiksdöden ser ut i Göteborg gav jag mig ut på jakt efter Opeth - Watershed. Den borde inte vara så svår att få tag på med tanke på att Opeth är ett av de största svenska metallbanden. En välsorterad "vanlig" skivbutik med en egen sektion för hårdrock/metall borde räcka. Dessutom är Watershed deras senaste släpp med högst två månader på nacken. Men samtidigt ligger de förstås långt utanför top tio och tjugo.

Skivhugget har stängt sin fysiska butik helt. Bengans säljer mest något slags överskottssortiment. Hade ett fack för Opeth men det var tomt. De hade helt säkert en titeln i lager en gång i tiden men de fyller inte på när det tar slut. Ni vet hur det brukade se ut innan de "vanliga" mindre skivbutikerna stängde igen. Ett stort bord med diverse halvgamla titlar och remasters reas ut till nice price. Detta var en framträdande inslag även på Bengans. (Bengans har iofs en hyffsat välsorterad world/jazz avdelning men den kommer ju inte i fråga just idag). Jag tog vägen förbi Åhléns på väg till Centralstationens CD-butik: CD Centralen. Åhléns hade en något märkligt utbud. Förstod mig inte riktigt på logiken, vare sig marknadsmässigt eller urvalsmässigt. Ingen Opeth - överhuvudtaget. CD Centralen hade ett fack för Opeth - tomt. 

CD Centralen hade en hel del begagnat. Just detta är kanske det intressantaste resultatet av sökningar på Eniro och mitt allmänna intryck av läget för skivbutikerna. Butikerna som (bara) säljer nytt försvinner medan de som säljer begagnat finns kvar - stort sett i samma utsträckning som förr. Varför? Kan det vara så att de som väljer att köpa begagnat är mer seriösa musiklyssnare som vill ha fysiska skivor i samlingen och ser sin chans att spara pengar. Dessutom verkar det finnas ett intresse vinyler - även bland yngre. Många gör sig av med sina CD-skivor och priset för dessa sjunker. 

Slutsatser: 

• vill du ha tag på något udda titlar måste du köpa på en nätbutik eller köpa nära releasedatumet. Lita inte på att butiken "fyller på" när det tar slut.
  
• begagnatmarknaden lever fortfarande men räkna med skambud om du vill sälja
  

Japan

Är japaner mer notoriska samlare än det internationella genomsnittet? Och har de högre krav än de flesta? Vill de ha det där lilla extra?

Ta det här med japanska nyutgåvor av klassiska album i form av extremt originaltrogna replikor av vinylalbum. 

På en middag talade jag med en högre chef inom Hasselblad, kameratillverkaren ni vet. Hasselblad har ju ett varumärke av rang, och de har länge kunnat tillverka mekaniska kameror i Sverige trots löneläget eftersom det kan ta hutlöst betalt. I Sverige, berättade chefen, är det nästan bara proffs som köper kamerorna (av naturliga skäl). I Japan är det annorlunda. Där köper amatörer Hasselblad; och inte vilka amatörer heller utan sådana som är extremt noga med utseendet. Minsta dammkorn i objektiven så returnerar de dem. Proffs använder kamerorna som arbetsredskap och de får som arbetsredskap stå ut med ett och annat.

Det har väl alltid funnits en beundran av västvärlden i Japan, speciellt sedan 2:a världskriget. Och när det gäller musiken har det exotiska Sverige varit högvaluta. Det är inte bara The Cardigans som varit stora där. Även svenska band i marginalen har spelat där med stor framgång - i alla fall i jämförelse med vad de får för uppmärksamhet här. På den progressiva och experimentella sidan har vi t.ex. Anekdoten och Lars Hollmer från Samla Mammas Manna. Japan har också en egen intressant alternativ musikscen som jag dessvärre vet allt för lite om. Avantgarde-band som förtjänar att omnämnas i detta sammanhang är: Acid Mother's Temple, Ruins, Koenji Hyakkei, Tipographica, Kenso. Finns material på Youtube for den nyfikne.

"Vilken fest!! +++++"

NI vet hur det brukar se ut på kvällstidningslöpsedlarna när "Rockbandet" varit på Ullevi.

Dessa rubriker får alltid igång det musikfilosofiska maskineriet hos mig. Vad är det för händelse när Bruce Springsteen, Rolling Stones, Kiss, Iron Maiden eller något liknande band bränner av en retro-show med sina största hits med jämna mellanrum?

Vad är det för typ av upplevelse vi får? Vad skall vi likna den vid? Hur skall vi bedöma den?

Processen: Blir vi överraskade? Upptäcker vi något nytt? Sker det någon förändring med oss? Vad kommer vi minnas efter tio år?

Substansen: Vad är det vi bedömer? Musiken? Framförandet? Bandet? Omgivningen? 

Vilka förutsättningar finns för ett band som Rolling Stones att göra ett bestående intryck på oss och hur går det till? Det är en musikfest med mycket folk - sanslöst mycket folk och de allra flesta har en lång och nära (ni förstår vad jag menar) relation till musik och bandmedlemmarna. Kanske kan man se det lite grand som en festival - att man firar en högtid. Man upprättar en relation till fenomenet Rollling Stones genom att återkommande deltaga i en kollektiv erfarenhet där det egentligen inte handlar om att upptäcka, påverkas, förändras.

En speciellt fenomen jag skrivit om förut är tribute bandet The Musical Box som turnerat i 15 år med göra replika shower av Genesis klassiska konserter under början av 70-talet. Allt imiteras - inte bara musiken utan Peter Gabriels utomvärldsliga koreografi, kostymer och absurda snack mellan låtarna. Deras uttalade mål är att skapa samma visuella och audiella erfarenhet av de här konserterna som de var en gång. Jag var själv på deras enda konsert hittills i Sverige 2007 och tyckte det var väldigt underhållande. För mig spelar det ingen roll att det inte är original medlemmarna. Det skulle vara ganska meningslöst att se fem 60 åringar göra de där låtarna som alla återspeglar ungdomlig naivitet och spontanitet. Vad jag fick var en rik upplevelse av ett antal klassiska låtar – som att spela en skiva hemma fast som ett konkret framförande. Ungefär som om någon var tillräckligt rik att beställa ett live framträdande av plattan Selling England By The Pound av ett fysiskt band istället för att spela skivan  - fast vi nu var 500 personer som delade på kostnaden. 

Rolling Stones eller Iron Maiden festivalerna på Ullevi skiljer sig från ovanstånde genom att det (mestadels i alla fall) är originalmedlemmarna och förstås storleken på hela begivenheten - men i övrigt ser jag dem som jämförbara. Det finns de som tycker att cover och tribute band är en pinsam eller ointressant företeelse. Själv vet jag inte om det är så mycket värre än att se trötta originalmedlemmar göra oinspirerade versioner av samma låtmaterial - om man skall vara riktigt ärlig. Sedan beror det lite grand på om materialet som sådant passar att framföras av män eller kvinnor över 50. Det är lite grand som kläder. Är du över femtio klär du bättre i kostym än i byxor med häng. Har en artist gjort musik som har en ungdomlig prägel är det lika bra att avstå från det materialet vid 50 eller att göra en radikal omtolkning av det.

Åter till Ullevi-konserterna: visst funkar det. Men det är inte musik som tar dig någonstans eller som utvecklar musiken som sådan. Egentligen är det en icke-händelse - ungefär som en lyxvariant av det skeende när du tar den välbekanta skivan ur hyllan och spelar den. 

Analogt till digitalt

Den senaste tiden har jag överfört ett antal LPs till digitalt format. Trots att jag haft mjukvara och hårdvara speciellt ämnat för uppgiften, slås man av vilken tid det tar. Ser man det inte som ett rent trivsamt tidsfördriv finns det ingen rationell anledning till att inte istället köpa om musiken på CD eller att låta bli.

Det jag fört över är fr.a. sådant som inte finns utgivet på CD - eller är svår att få tag på i återutgiven form. Det rör sig om svensk musik från 70-talet inom de progressiva musikaliska uttrycken: Samla mammas manna, Dice, Ragnarök, Archimedes Badkar.

Som jag tidigare nämnt lyssnar jag mest på musik i min musikmobil och då är ett digitalt format förstås nödvändigt.

Min utrustning är enkel. iMic för in signalen genom USB till min MacBook Pro, och Roxio:s CD Spin Doctor spelar in signalen och gör det enkelt att stycka upp den i låtar. MP3 skapandet gör jag sedan länge via wave-filer på min PC/Windows 2000 med Audiograbber. Jag har än skaffat en lika bra lösning på Mac. CD Spindoctor sparar i Aiff format så jag konverterar till Wav - som Audiograbber vill ha - med hjälp av Quicktime. Och med Audiograbber skapar jag då sedan MP3 med en Lame-codec och 160-bitrate. Audiograbber kodar sångtitlarna efter filnamn och de övriga uppgifterna om artist och album kan man lägga in en gång före kodningen så de automatiskt taggas för alla låtarna. 

Jag skulle kunna filtrera filerna från knaster och brus men samtidigt blir ljudet mera muddigt så jag låter filerna vara.

Varför då bry sig om att föra över till CD? Mest för backup.

Upphovsrätten - igen

I min blogg 19 maj hade jag tankar kring upphovsrätt, konsumenter och kulturarv. 

Delar av dessa tankar finns med i detta inlägg av en debattör från 19:e juli.

Ovanstående förslag kritiseras här

Jag tror inte det är orealistiskt att det går ordna bevakning av de egna rättigheterna som artist/upphovsman. Mot en rimlig avgift borde det gå att abonnera på en tjänst som söker av on-line resurser och även andra informationskanaler. Jag inser att det blir stora problem att skydda mönster och design.

Vad jag vill komma åt är t.ex. att man som musikälskare tvingas köpa obskyra musikalbum till samlarpris bara för att man vill åt musiken som sådan. 

Den yttersta provokationen

Konstnärer och artister tycker om att provocera. Kanske ligger det rent av i sakens natur att väcka människor att tänka och känna. Kommer vi till musiklyssnare, också av den mera hängivna sorten, finns det andra sätt att utmana och väcka känslor. Ett sätt är att analysera och teoretisera om musik. Att gå på djupet. Ställa komplexa frågor. Fråga hur och varför. Anledningen till provokationen är antagligen att det sägs passerar många människor över deras huvuden. "Här kommer någon eller några och resonerar om min favoritmusik och jag ställs utanför samtalet genom ett staket av abstrakt svammel och hårklyverier!"

Att på detta sätt känna sig utesluten väcker starka känslor i musikforum på nätet. De flesta klarar av att antingen rycka på axlarna och inte bry sig om att personer vill prata om musik på detta mera teoretiska, analytiska sättet. 

Jag tänker mig ett musikforum lite grand som ett rum av människor med ett gemensamt intresse. Det förs samtal av olika natur och innehåll. Man håller öronen öppna och söker sig till de konversationen man känner mest hemma i och där man får något ut av det som sägs. Svårare än så är det inte.

Den "svåra" världsmusiken (del 2)

En mer principell undring jag har är kring världsmusiken är inte vad det är utan vem som kallar det världsmusik. Är det vi västerlänningar kallar "världsmusik" i dagligt tal och som driver efterfrågan mer eller mindre präglat av exotistiska drivkrafter? Hur är det med all den folkmusik som ingen bryr sig om annat än de som står i dess omedelbara närhet? Kan den västerländska efterfrågan av en viss världsmusik - vilken det nu är - bli ett slags imperialism? Gör de världsmusiker som "slår igenom" en musik som vi vill höra i  större utsträckning än den de vill göra? 

Samtidigt är det inte säkert att den "de vill göra" är det som vi som världsmusiklyssnare uppfattar som mest autentisk. När en artist vill utvecklas och föra in "västerländska" element, kanske vi ser det som att det "rena" och "ursprungliga" försvinner. 

Jag säger bara "screw that!" Blandning är bra! Det finns ingen ursprunglig, äkta musik - vare sig i vår del av världen eller någon annanstans.

Den "svåra" världsmusiken (del 1)

Vad då svår?

Man kan ha åsikter om själva beteckningen, "världsmusik". Är "världen" i det här fallet all musik utanför det egna sammanhanget? Svensk folkmusik blir då "världsmusiken" för den som bor på Irland eller i Australien. Kanske skulle en lämplig alternativ beteckning kunna vara "Internationell folkmusik"? Men då är frågan om det inte finns ett behov av att inkludera pop och rockmusik från andra länder i "världsmusik", speciellt sådana som inkluderar såväl egna, traditionella inslag som västerländska uttryck.

Personlig har jag inga större invändningar mot "världsmusik"-termen. Tyngdpunkten ligger väl på det "roots-iga" uttrycken i musiken utanför västerlandets populär- och folkliga musik, men i princip kan jag också räkna popmusik med starka drag av västerländsk musiktradition, givet att det finns omisskännliga, inhemska, traditionella element. Ett exempel på detta skulle vara den popmusik som görs i Egypten, Libanon, osv.

Komplexitet och värde (del 2)

Anledningen till att jag själv inte konsumerar speciellt mycket konstmusik – bortsett från ett häftigt uppblossande intresse under sena tonår – är att jag insåg att konstmusik just kräver mer av lyssnaren än vad jag har tid och energi att sätta mig in i. Efter tio år av mera strölyssnande till rock och pop under nittiotalet, knappast mer djuplodande än vad som bevakades inom pressen, kom intresset för musik tillbaka när jag utforskade progressiv rock och fusion i slutet av 90-talet. Ett spännande möte mellan komplexitet och enkelhet. Sedan dess har jag lärt mig att uppskatta alla tänkbara genrer även rootsmusik, pop, soul, världsmusik osv.

Eftersom progressiv rock som företeelse är helt underground i dess egentliga bemärkelse - inte underground i bemärkelsen något exklusivt och kreddigt - utan marginaliserat, oftast utskällt, hånat och bespottat, har det känts meningsfullt att odla  intresset för denna uttrycksform. Progressiv rock är typiskt mer komplex än traditionell rock. Men har den därmed också ett högre värde? På sätt och vis har den det eftersom den är mer experimentell och därför drivs av en idé på det sett experimentell musik alltid är idéburen på ett eller annat sätt. Däremot är det inte säkert att den de facto kommer att överleva. Progressiv rock är en vit fläck på kartan för de allra flesta, speciellt om man är yngre än 40 år. Å andra sidan kan säkert fildelningen och den smidiga tillgången till all tänkbar musik innebära att den plockas upp av musikintresserade. Men är man en "progressiv" lyssnare född, säg, på 80-talet tror jag man helt enkelt söker sig till annan experimentell musik än just progressiv rock i dess klassiska 70-tals tappning. Man söker sig till Sigur Ros eller Godspeed! You Black Emperor snarare än Yes och King Crimson. All musik har en tidsbundenhet som inte alltid är till dess fördel. Trender drar från det förflutna men kopierar det aldrig. Visst, folk kan alltid ha en vägg med medaljontapet i vardagsrummet eller en stringhylla i sovrummet. Det blir ändå aldrig 70-tal eller 50-tal.

Komplexitet och värde (del 1)

Vilken musik är det som kommer överleva över tiden? Låt oss bortse från vittrande magnetband och CD-skivor och istället koncentrera oss på musiken som sådan. Kanske är anledningen till att konstmusiken bevarats under de senaste 400 åren inte bara är en fråga om att det folkliga i motsvarande utsträckning undervärderats och därför ansetts värdefull nog att spara, utan att konstmusikens utpräglade komplexitet som sådan har större förutsättningar att härbärgera ett inneboende värde?

Vad är komplexitet? Är Phillip Glass' minimalistiska upprepningsorienterade kompositioner komplexa? (dess värde i övrigt oaktat) Ofta talas det i kultursammanhang om komplexa uttrycksformer som uttryck som inte har en omedelbarhet över sig utan kräver något extra av mottagaren. Och jag kan tycka att det är en lämplig bestämning. Att det krävs något extra innebär också att man kan få mer ut av den i bl.a. den meningen att det finns ett djup att utforska som man inte kan nå med populärmusik.

Jazz och sorg

Jag har alltid varit skeptisk till samtida jazz, speciellt svensk. Jag har associerat det med artister som Nils Landgren t.ex. som jag avskyr. Men det handlar också om att det känns som ett par hundra jazzskivor måste in i samlingen innan något samtida kommer in. Mitt icke-förhållande till svensk samtida jazz gör sig sorgligt påmint genom Esbjörn Svenssons tragiska dykolycka. Efter tips på Dagensskiva.com's forum att Thuesday Wonderland är en bra platta, kollade jag upp den på iTunes där den bara kostade 54:- för nedladdning. Även om det är tusen ggr trevligare med en fysisk skiva, är 54:- ett rimligt pris för en helt igenom digital version - speciellt när den är fullpris på CDON. När jag skriver detta tankas den ned från iTunes.

Så, nu är väl nedladdningen klar... 

Det känns svårt att glädjas åt ett nytt albumköp när man tänker på den familj Esbjörn lämnar efter sig.

Musik & mobil(itet)

Som jag nämnt tidigare (15:e maj 2008) har jag gjort kompakt-arkiv av skivsamlingen. Separerat CD-skivorna och inlays'en. Informationen om musiken finns ändå på nätet eller i den databas jag har lokalt på datrn. Det kändes kanske lite desperat men bor man två personer på 50kvm vill man utnyttja varje kvadratmeter.

Jag har dock inte kommit mig för att digitalisera allt ihop. Även om det bara rör sig om knappt tusen CD-skivor, är det ett otroligt omfattande arbete.

Men jag borde göra det eftersom det känns allt mer omständligt att spela CDs i skivspelaren (och jag har inte direkt gjort det enklare med mitt kompaktarkiv).

Nej, skall jag vara ärligt så sker en betydande del av mitt musiklyssnande i min Motorola SLVR/L7 med 512MB-minne. Jag får plats med flera fulla CDs och det räcker rätt bra. Det är något speciellt med att kunna lyssna om och lyssna om på skivor, så som man gjorde när man var fattig tonåring och bara köpte någon skiva i månaden - högst.  Det senaste året är det utan tvekan The Spacious Mind's Gentle Path Highway som jag lyssnat på mest. Den fanns i mobil-minnet i ett halvår säkert. Det är den bästa psykedeliska spacerock platta som gjorts sedan 70-talet. De har hållit på länge, ända sedan början av 90-talet och med tiden egentligen bara blivit bättre och bättre, inte minst efter ett uppehåll på sex-sju år i studioalbumsutgivningen 1998-2005. Sedan kom den fantastiska Rotvälta (tänk en kombination av Pink Floyds Saucerful och Meddle), och för ett år sedan då Gentle Path Highway: avskalad, rå och samtidigt förfinad i sitt uttryck. Minimalistisk och bombastisk. När jag tagit 35-40min promenaden till stan har jag kommit till låten Honja där minimalistisk, upprepning följs av brutala, blytunga riff någonstans vid Korsvägen i Göteborg.

Musik och att röra på sig hör alltså ihop. Transportsträckor till fots eller i fordon av olika slag fyller man lämpligen med lyssnande. Man har tid att upptäcka och fördjupa sig. Jag känner mig ganska lockad av tanken på en iPhone, men allt hänger på priset. Jag känner också att det egentligen räcker med min lilla Motorola. Jag har både en enkel kalender som jag synkar med datorn samt MP3 spelaren. Som alla Motorolas mobiler är den välbyggd, och den SLVR är gjord i lätt-metall vilken gör den tyngre än de flesta men samtidigt är kvalitetskänslan på topp.

Musikideologisk utgångspunkt

Pretto-rubrik, jag vet.

Vad det handlar om är att jag ser det som något eftersträvansvärt att utmana sina principer för musiklyssnande. Det finns ett inneboende (jag bytte ut ordet akadem'ismen "instrinsikalt") gott i att finna det det sköna och kvalitativt högstående i kreativa uttryck man tycker är ointressanta eller rent av provocerande usla. Det var så jag fann den musik jag lyssnat på mest de senaste tio åren. Det enda musikaliska uttryck jag inte skulle försöka mig på att utmana ens i mån av oändligt med tid är det rent krassa bygget av musik av kommersiella skäl. Det behöver inte vara storsäljande musik i sig, utan själva inställningen: "detta kan sälja så och så mycket och så är gör vi, och så här marknadsför vi och sedan får vi in så och så mycket pengar på det." Alla artister och bolag behöver förstås tänka på ekonomin, och får göra vissa konstnärliga eftergifter. Men när man märker av att det är "Mall 1A" för Pop-låt, då har det inte rätt att existera mer än som symbol för det fria ordet och fria konstnärskapet - som princip. Konstnärligt - absolut noll. 

Jag är kluven till "bruksmusik" som dansbandsmusik och även annan dansmusik. Den musiken står i ett slags tjänstehjonsförhållande till något annat, nämligen till partnersökandet. Eller kanske är det en svartmålning? Att gå ut och dansa är väl också en djupt social sak som handlar om att träffa människor, så vad skiljer det då från andra sammanhang där man går på konsert och umgås? I vilket fall är det inte musik som kittlar upptäckar-nerven hos mig. "Mallen" står mig upp i ansiktet, men möjligen finns det lika mycket mall i annan mainstream-musik som jag tycker bättre om. Men varför är jag kluven? Jo, för att det är löjligt att hacka på något som skapar glädje om mening för så många människor, och för att man inte skall nära sina elitistiska tendenser. Elitism är bara dumhet och självkärlek - motsatsen till dygder i klassisk betydelse. Eller en dygd ("försvaret för det sköna och fulländade") som missbrukats och resulterat i det negativa karaktärsdraget : "elitism", ungefär som dygden "mod" kan missbrukas till dumdristighet.

Jag frågar mig varför man inom t.ex. dansbandsmusiken inte kan höja den musikaliska och – inte minst – textmässiga nivån. Det kan inte vara svårare att dansa till musik som har en meningsfull text. Eller?

För att fortsätta med musik jag har svårt för kan jag nämna Westcoast rock. Jag känner inte den här genren alls väl, men det jag hört känns som när alla utmaningar satts på undantag. Välpolerat och snyggt, farligt nära hissmusik. Här kan jag dock tänka mig att utmana mina fördomar och skaffa något, om inte annat som "referens". Ungefär av samma anledning som jag har ett antal Rush-skivor, trots att musiken inte säger mig något: men kan så många fanatiska fans ha fel?

Roots-musik - ett gemensamt formspråk?

"Roots-musik" är ett sätt att försöka samla all traditionell folk(-lig) musik och dess utvecklingsformer under en beteckning. Den avgränsar sig lite löst mot pop'en och rock'en genom att normalt inkorporera mera av traditionella element och kanske också instrument. Det är typiskt relativt enkel musik, ofta dansorienterad. Även om det finns en konservativt element i den, har den alltid inkorporerat nya tendenser stilistiskt, instrumentalt och tekniskt. Den behöver t.ex. inte vara akustisk.

För mig hör de olika delarna av rootsmusiken ihop, oavsett om man talar om bluegrass, soul, folkrock, hip-hop, visa. För mig är rootsmusik fråga om ett formspråk som man lär sig att uppskatta. 

Jag reserverar mig för att min användning av begreppet "formspråk" kan avvika från gängse litteratur- och konstkritisk jargong. Jag tänker mig t.ex. att giltigheten av t.ex. "komplexitet" är relativt ett givet formspråk - positivt inom konstmusik, negativt inom roots-musik - för att generalisera. En anledning till t.ex. symfonirockens tvivelaktiga rykte de senaste 30 åren är dess förmodade brott mot de implicita regler som gäller för rockmusikens formspråk. Det skulle alltså finnas en "grammatik" för ett formspråk som en kritiker förhåller sig till.

Jag frågar mig om det är möjligt att ha utbyte, finna nöje i en uttrycksform av roots-musik men inte alls en annan. Alla har vi vår älsklingsmusik, men är det möjligt att just en, eller flera av roots-musikens delgenrer inte alls kommunicerar med oss? Att den ena tråkar ut oss, närmast utan undantag lämnar oss likgiltiga? Detta har jag funderat på en tid.

Min personliga erfarenhet är att det går lära sig uppskatta inte bara närmast vilken som helst av roots-musikens uttrycksformer, utan egentligen alla musikens uttrycksformer - möjligen med undantag för konstmusikens mer komplexa arter. Däremot existerar det förstås en massa enskilda artister som gör medioker eller rentav usel musik, eller artister vi kan erkänna besitter kvaliteter men där vår smak sätter gränser för vad vi själva rent subjektivt kan uppskatta och ha glädje av. Eftersom livet är ändligt, kan vi i praktiken inte sätta oss in i alla typer av musik, utan vi lär känna något område av musikens alla uttryckssätt.

Om det ligger något i min hypotes (även om den uppenbarligen motsägs av en del inlägg jag sett på musikforum under åren) är det fullt möjligt att bedriva kvalificerad musikkritik inom roots-musikens mångfaldiga utbud, utan att för den skull personligen ha en relation till varje del av detta utbud. Man kan ge en adekvat, kvalificerad bedömning om en del av roots-musiken som man rent av ogillar. I förlängningen av detta resonemang måste man alltså förhålla sig skeptisk till en total subjektifiering av musikkritiken i den meningen att den uteslutande har den personliga smaken och den personliga, partikulära upplevelsen som utgångspunkt och slutpunkt. Konsekvensen blir att den strikta subjektiviteten bildar en sluten cirkel för den kritiska bedömningen, utan öppningar till ett möjligt kritiskt samtal där vi i slutändan lär oss något och blir bättre som kritiker och får större utbyte av musiken och samtalet om den. Jag får säker tillfälle att komma tillbaka till detta med musikkritik.

Miami Vice - soundtracket till gymnasieåren

Jag hade nästan lovat mig själv att aldrig köpa en TV-serie box. Jag hade odlat föreställningen att serier konsumeras lämpligen veckovis i 45 min doser. Det är något sjukt med att klämma en säsong över en helg, eller ens en vecka. Men så sitter man ändå där med Miami Vice Complete Series på 32 DVDr. Bakgrunden är att TV4 Guld sände Miami Vice varje kväll hösten 07. Jag kom in i mitten av andra säsongen och följde den troget varje kväll. Men de började om från början - första avsnittet, första säsongen - någon gång i slutet av tredje säsongen. Detta gjorde mig förbannad, så jag sade upp TV4 Guld, men hoppade på den igen när de började närma sig slutet på säsong tre igen (jag slutade följa den när den började om på nytt). Den gången körde de säsong fyra också - vilket var en ganska usel säsong - i och för sig. Men efter fyran var det stopp, trots den cliff-hangern i sista avsnittet. Ingen säsong fem (den sista säsongen). 

Eftersom jag följde Miami Vice på 80-talet - om än sporadiskt - och det slog an en angenäm nostaligisk ton när jag nu följde den igen, skaffade jag hela serien på DVD. 

Jag avskyr det mesta som har med 80-talet att göra men man kommer inte ifrån att det som fanns då - kläder, musik, film - blev en del av den egna historien. Det finns tusen saker att säga om Miami Vice och den hårda, kalla, cyniska och skruvade värld den gestaltade mellan väggar av cyanblått och mörkrosa, men eftersom jag skall hålla mig till musikreflektioner, kan man väl säga ett och annat ord om just soundtracket till avsnittet som skapade den där speciella stämningen: stämningen av mycket pengar, party, sprit, dekadens. Jan Hammers musik. Jan Hammer som – fick jag reda på väldigt mycket senare  – var med i Mahavishnu Orchestra - kan man tänka sig. Det är svårt att associera den skäggiga, yviga, 70-tals-fusion med den Hammer-musik som omedelbart framkallar bilder av spretfrisyrer och axelvaddsförstärkta kavajer. 

Jag har än i dag inte helt försonat mig med Miami Vice-musiken, dvs. den som Hammer skapade. Signaturmelodin har jag aldrig riktigt gillat, men däremot är den ständigt närvarande och mer återhållsamma bakgrundsmusiken nära nog halva filmupplevelsen. När Jan Hammer ersattes av Tim Truman för säsong fem gick en stor del av atmosfären förlorad: klaviaturen är borta, istället fylldes scenerna med en monokrom och ensidig tapet av distade gitarrer, utan början utan slut.

Men det som var nytt med Miami Vice var att man i så stor utsträckning vävde in samtida hits. Detta är ännu en anledning till mitt kluvna förhållande till serien. Jag vet inte om det är en personlig "hang-up" men Phil Collins upplevs som ständigt närvarande på något sätt. 

För anhängare till 70-talets symfonirock (och vem är inte det!) är Phil Collins den som förstörde Genesis efter Peter Gabriels avhopp och förvandlade detta  banbrytande artrockband till ett vuxenpopband med arenaambitioner. Men skall man vara ärlig funkar en låt som "In The Air Tonight" väl som backdrop till cruises på tomma vägar med Don Johnsons hår fladdrande i den tropiska natten. Han är även en rätt slipad skådespelare som han visar i det rätt hyffsade avsnittet "Phil The Shill" i säsong två. F.d. bandkollegan Peter Gabriel förekommer också flera gånger efter att ha slagit igenom stort med "So" från 1986. Men som sagt, det musikhistoriska värdet som dessa herrar skapat vilar helt på Genesis skapelser från 1970-74. 

En liten trevlig egendomlighet  i valet av musik hittar man i det sista, mörka avsnittet i säsong fyra, 'Mirror Image', där producenterna lånat från det tidiga 70-talets  electronica i form av Tangerine Dreams Alpha Centauri. Mer i linje med 80-talets estetik är Yello som förekommer någon gång, med sin surrealistiska och helt unika danstechno. Men egentligen hade det räckt med Jan Hammers bästa stunder.

Kloner, Cover-band och Tributes?

Alla band har förebilder. Vilka band börjar inte med att spela covers, offentligt eller i replokalen? Kanske är influenserna från förebilderna starka i början innan de hittar sin egen signatur. Det finns band som "fastnar" där. De spelar inte vid enskilda tribute-tillfällen, utan fortsätter spela förebildernas musik, ibland med pretentionerna att låta precis som originalet. Jag tycker det kan vara ganska kul. (Ibland gör originalbanden samma sak. Roger Waters som solo artist brukar göra Pink Floyd låtarna i stort sett exakt som på skiva.)

Ett av de mera konsekventa coverbanden som satt en ära i att göra framförande så exakt orginalet som möjligt är Genesis-klonerna The Musical Box. De har hållit på sedan 1993 med att sätta upp replikor av Genesis konserter från Foxtrot (1972), till och med Lamb Lies Down On Broadway (1974). Speciellt Selling England By The Pound-turnéen (1973-74) är klassisk i sin extrema teatralitet. Masker, kostymer, absurd koreografi, obegripliga, fantasifulla mellansnack. I stort sett lika från varje gång. Jag såg deras framträdande i Göteborg, Lisebergshallen mars 2007 – en upplevelse. Detta är trots allt det riktiga Genesis, långt från 80-talets vuxen-pop. Inspirerade sedan band på 80-talet som Marillion. 

En bekant på ett forum menade att han bara tyckte det var pinsamt med ett band som låtsas vara Genesis på detta utpräglade och konsekventa sättet. Jag såg istället det som ett ypperligt tillfälle att få en aning om hur det var att uppleva Genesis' banbrytande musik och scenshower live.

På fredag kväll 30/5 skall jag se The Watch - ett italienskt band som är kraftigt Genesis-inspirerade i sin egen musik. De kommer just vid det här tillfället spela Genesis andra och tredje plattor, Trespass och Nursery Cryme, i sin helhet på Frölunda kulturhus. De går inte lika långt som clone-bandet/projektet The Musical Box, även om de säkert gör låtarna mer eller mindre exakt som Genesis med Peter Gabriel.

Generellt sett har jag inga problem med covers, inte heller klon-band eller tribute band - så länge de gör det bra. Jag såg ett Pink Floyd-tribute band med namnet Gunner's Dream en gång. De försökte göra Dark Side of the Moon. Alltså: skall man ge sig på en sådan ultra-klassiker som "alla" mellan 40 och 50 år har hört hur många gånger som helst får man se till att vara 100% (eller i alla fall 99%) tighta. Varje miss hörs direkt. Man vet ju hur den skall låta.

Lyssnandets antingen - eller

Mitt musiklyssnande utgörs i huvudsak av ett växelbruk av två extremer: dels rätt komplex, gränsöverskridande, om inte experimentell så i alla fall konventionsutmanande musik; och å andra sidan traditionsbundna, jordnära, rent av folkliga musikaliska uttryck. Grundformen är rock och pop. Det som sedan lockat mig är när grundformen utmanats av olika korsbefruktningar och allmänt störda infall. Men samtidigt det sköna och harmonin, ibland i fel sammanhang. Kan rock vara vacker, eller skall den alltid vara skitig och rå? Kan den både vara brutal och vacker? Kanske kan den rent av vara komplex.  Eller pop. Måste den vara som en dagslända? En bra låt som är en bra låt en vecka i väntan på nästa låt som är en bra låt i en vecka. Eller skall musik vara sådan att man skall röra kroppen till den? Skall musik "ha sväng"? Om det finns någon röd tråd i det jag lyssnar på är det att det utmanar en gängse smak, en gängse bild av hur rock och pop-musik skall låta. Och sedan den andra delen av mitt musiklyssnande: det enkla och raka; musik med rötterna i jorden, inte fötterna på jorden. Inte ospännande och förutsägbart, utan musik som söker en äkthet genom en strävan att vara ursprunglig men samtidigt utvecklas; som samtidigt försöker vara Det Andra och Det Samma.  Den oavslutade, ständigt pågående tolkningen.

Polar Music Prize - som vägrar att skämmas

Det återkommande pinsamheten som går under beteckningen Polar Music Prize har förkunnat att Pink Floyd får den för sina insatser för rockmusiken. Pink Floyd är utan tvekan ett av världen fem största rockband - det är inte där pinsamheten ligger utan i priset självt. Redan från början har man velat dra glans och prestige till Polar genom att via en rätt ansenlig summa pengar anknyta Polar och Sickan Andersson till världsartister. Priset torde vara helt okänt utanför Sverige, och detta sätt att köpa artisters goda namn är pinsam. Vill man göra något för musiken i världen ser man till att pengarna kan göra nyttta, t.ex. genom att stödja högkvalitativ  musikproduktion som har svårt att hävda sig på en kommersiell marknad. Att kasta pengar efter artister som redan är multimiljonärer i utbyte med cred är fånigt. Visst, privata fonder kan göra vad de vill med sina pengar men priset som sådant är inte mer exklusivt än en förgyllt järnskrot.

Att samtliga Pink Floyd medlemmar skulle hämta priset som prisnämndens Roger Wallis tror, är förstås önsketänkande i nivå med fred på jorden åt alla människor. Nick Mason vore lämplig - trevlig kille. Dave Gilmour och Roger Waters är fortfarande tillräckligt skeptiska mot varandra för att uppträda tillsammans för en sådan här skit-sak. Hela bandet? För ett okänt pris med en prissumma vars värde inte ens täcker en bråkdel av Nick Masons bilsamling? Dream on.

Melodifestivalen

Som den musiksnobb jag möjligen är, avskyr jag det mesta kring Melodifestivalen. För 15-20 år sedan så där, när jag själv slutade följa den (Melodifestivaler växer man ifrån - skulle jag lite överlägset uttrycka det), förmodade jag att programmet skulle självdö inom en snar framtid, på samma sätt som dess relevans försvann från mig själv. Så blev det inte. Istället har det uppenbarligen blivit en större grej än någonsin, trots trängseln inom det populärkulturella utbudet. Annars när jag var 10-15 -sådär - var det årets TV-händelse alla kategorier, men då talar vi om slutet av 70-talet, början av 80-talet, vilket innebär DDR-Sverige med två kanaler.

Musiken har jag inte heller någon relation till, men jag måste erkänna att Sveriges bidrag Hero är det bästa jag hört på väldigt länge, framfört av Charlotte Perrelli – en av våra mest sympatiska och professionella artister i den lättsamma delen av musikbranschen. Borde ha en riktigt bra chans att vinna om det finns rättvisa och god smak i världen - vilket det antagligen inte gör.

Upphovsrätten - en amatörs skisser

Det skall med en gång sägas att jag inte har örn-koll på detaljerna i juridiken kring upphovsrätt, och inte heller den gängse terminologin eller uttrycksätten (hey, jag är bara filosof - remember?). Jag vill dock ange en riktning som jag tycker är rimlig. Den går i korthet ut på att upphovsmannen / rättighetsägaren skall vara mer aktiv för att skyddet av verken. Detta visar denne genom att tillse att verket alltid finns i tryck. Det åligger konsumenten ansvaret att ta reda på detta. Har ett verk gått ur tryck, och upphovsmannen / rättighetsägaren inte tillser att det kan göras tillgängligt för konsumenten, kan verket kopieras och spridas efter en tid av - säg - fem år. Har inte upphovsmannen intresset av att upprätthålla sina rättigheter, är det rimligt att det blir allmänt tillgängligt på ett eller annat sätt - vad nu den juridiska termen och regleringen för detta brukar eller kan se ut. Den konkreta utformingen av detta måste se olika för olika konster; om det är ett textilmönster, musikstycke, journalistisk text, osv., men grundprincipen är aktivt bevakande av sitt intresse som upphovsman / rättighetsägare. Det betyder i och för sig att den som vill "gömma undan" sina ungdomssynder i form av mediokra alster inte kan göra det. Ingen har rätt att rota i din skrivbordslåda men har du en gång publicerat något så är det kört... Du måste stå för det du gjort, och är det uselt blir det säkert inte exponerat i större utsträckning. Eller, så har du fel - det du skrivit / sjungit / tecknat är bra, enligt den allmänna meningen och vad har du att invända mot det? När du publicerar har du skurit av navelsträngen till ditt arbete. 

Det finns en annan mer principiell aspekt jag är ute efter också och som har bäring på detta med upphovsmannen i förhållande till allmänintresset, offentligheten, kulturarv och sådant: Det är trots allt offentligheten som gör artisten. Det finns en ömsesidighet som borde göras mer tydlig. Eftersom det är den kritiska offentligheten som gjort artisten, är det rimligt att den har något att "kräva" tillbaka. Den har rätt att "kräva" tillgång till verket, men förstås mot en ersättning. Återigen, ömsesidighet. Upphovsmannen kan inte sedan publicering gjorts, vilket innebär utsättandet av verket som verk betraktat (dikter i byrålådan är inte ett "verk" så som *jag* vill definiera "verk") för den kritiska offentligheten, "dra tillbaka" det. För att bevaka sina intressen och därmed sina inkomster måste artisten aktivt hävda sin rätt, och detta görs genom tillgängliggörandet (återigen: mot ersättning förstås) - även om denne avskyr verket själv. Kvalitén hos verket är helt enkelt inte din sak, allt efter den stund denne valt att publicera det. Publicerandet är the point of no return. Du som författare måste alltså trycka upp din, som du kanske tycker, urusla debutroman om du vill fortsätta tjäna pengar på den. Är den verkligen urusel kanske det räcker med att bara ha tio exemplar till hands ifall någon frågar.

Om fildelning (- intresseklubben antecknar!)

Om man har en musikblogg måste man väl redovisa vad man står i fildelningsdebatten.

Den korta svaret är: Jag fildelar inte. Orsak: moral. Förklaring: Om en artist trycker upp ett fonogram eller säljer sin musik på annat sätt har denne implicit uttryckt en önskan om att konsumenten inte skall ge musiken vidare. Jag känner mig förpliktigad att respektera detta.

Det långa svaret: Jag har ett syndaregister. Jag har laddat ned sådant som är upphovsrättskyddat, men det är – med ett undantag – sådant som varit allmänt tillgängligt på t.ex. Youtube. Om det t.ex. skvalpar runt ett klipp på Youtube i flera månader ser jag det som ett tyst medgivande om att det är OK att ta del av det. Däremot vill jag inte bidraga till att det sprids ytterligare, genom att rippa det och lägga ut i fildelningsnät. Det finns t.ex. obskyra klipp från TV-sändningar och 16mm filmer osv, där rättighetsläget säkert inte är glasklart från början, och där det ofta t.o.m. måste ses som en kulturgärning att materialet görs tillgängligt och inte ruttnar i ett bandarkiv någonstans.

Jag har fildelat. Detta gjorde jag för att kunna få tag på en konsertfilm av en Genesis framträdanden från 1973 under den legendariska Selling England By The Pound-turnén. Den filmades på 16mm film och är känd under namnet "Shepperton-konserten". En rulle av denna film såldes på auktion; ett gäng Genesis-entusiaster köpte in den, överförde den till digitalt DVD-format och lade ut den som torrent på fildelningsnätverken. Detta är helt säkert olagligt, men enligt mitt sätt att se det väger kultur- och musikarvsintresset över dennes intressen som nu råkar ha rättigheterna. Den som har rättigheterna har uppenbarligen inte brytt sig om att ge ut den på VHS, eller DVD, och inte heller bevakat sina intressen genom att explicit be Youtube – där man kan hitta den i sin helhet (dock i delar) – att ta ned den. För det är det som är kärnfrågan – intresset. Har man ett intresse ser man till att upprätthålla det intresset och bevaka det. Gör man inte det, tycker jag det finns andra intressen som kan ta över.  Jag skall utveckla detta i samband med att jag kommer tillbaka till upphovsrätten och åt vilket håll jag tycker den skall reformeras – MEN bevaras.

Fonogram - likvakan har börjat

Har precis avslutat en kompaktförvaring av CD-samlingen. Vad var det nu? Knappt nio hundra Cd-skivor? Någonting sådant. En del box'ar, dubbelskivor - jag vet inte hur man räknar men konservativt beräknat knappt 900 album. Jag har min databas på PCn – som tar fyra minuter att starta – och jag skriver på detta på Mac'en. Fingertopparna är fortfarande ömma efter att ha knäckt uppskattningsvis 750 Cd-askar i plast under tre dagar. Så många askar upptar en ansenlig volym: säkert två säckar. De ligger nu i en återvinningsbula, kategori "hårda plastförpackningar".

Tanken bakom projektet: Jag tänkte så här: alla uppgifter om skivorna finns på nätet, inklusive texterna. Därför kan man stuva undan alla inlays. Kvar är Cd-skivorna som sådana, lätt tillgängliga i Cd-förvaringsalbum. Men ligger i löpnummerordning – där ligger kruxet. De står inte i bokstavsordning eller någon annan intern ordning utan jag behöver tillgång till databasen (eller en utskrift av den) för att hitta skivorna (det är som på universitetsbiblioteken). Inte idealiskt men det var så det fick bli. En fördel är att de senast inköpta skivorna alltid är samlade i sista Cd-förvaringsalbumet.

Varför? Jag försöker hela tiden frigöra utrymme. Nu ryms hela skivsamlingen på en hyllmeter. 

Men frågan är också hur länge man skall hålla på och köpa fonogrammer, dvs. musik lagrad på ett fysiskt medium enligt traditionellt mönster sedan hundra år. Det enda som får mig att fortsätta köpa fysiska skivor är att jag avskyr brända skivor. Det tar till och med emot att göra rena backup'er av låtar inköpta på iTunes. Den dag priset för en Cd på iTunes – eller annan nedladdningstjänst – ligger på c:a 50 kr slutar jag köpa fonogrammer. Annat än då och då. Funderingar kring musiken och dess distribution är något jag kommer skriva mer om.