Pretto-rubrik, jag vet.
Vad det handlar om är att jag ser det som något eftersträvansvärt att utmana sina principer för musiklyssnande. Det finns ett inneboende (jag bytte ut ordet akadem'ismen "instrinsikalt") gott i att finna det det sköna och kvalitativt högstående i kreativa uttryck man tycker är ointressanta eller rent av provocerande usla. Det var så jag fann den musik jag lyssnat på mest de senaste tio åren. Det enda musikaliska uttryck jag inte skulle försöka mig på att utmana ens i mån av oändligt med tid är det rent krassa bygget av musik av kommersiella skäl. Det behöver inte vara storsäljande musik i sig, utan själva inställningen: "detta kan sälja så och så mycket och så är gör vi, och så här marknadsför vi och sedan får vi in så och så mycket pengar på det." Alla artister och bolag behöver förstås tänka på ekonomin, och får göra vissa konstnärliga eftergifter. Men när man märker av att det är "Mall 1A" för Pop-låt, då har det inte rätt att existera mer än som symbol för det fria ordet och fria konstnärskapet - som princip. Konstnärligt - absolut noll.
Jag är kluven till "bruksmusik" som dansbandsmusik och även annan dansmusik. Den musiken står i ett slags tjänstehjonsförhållande till något annat, nämligen till partnersökandet. Eller kanske är det en svartmålning? Att gå ut och dansa är väl också en djupt social sak som handlar om att träffa människor, så vad skiljer det då från andra sammanhang där man går på konsert och umgås? I vilket fall är det inte musik som kittlar upptäckar-nerven hos mig. "Mallen" står mig upp i ansiktet, men möjligen finns det lika mycket mall i annan mainstream-musik som jag tycker bättre om. Men varför är jag kluven? Jo, för att det är löjligt att hacka på något som skapar glädje om mening för så många människor, och för att man inte skall nära sina elitistiska tendenser. Elitism är bara dumhet och självkärlek - motsatsen till dygder i klassisk betydelse. Eller en dygd ("försvaret för det sköna och fulländade") som missbrukats och resulterat i det negativa karaktärsdraget : "elitism", ungefär som dygden "mod" kan missbrukas till dumdristighet.
Jag frågar mig varför man inom t.ex. dansbandsmusiken inte kan höja den musikaliska och – inte minst – textmässiga nivån. Det kan inte vara svårare att dansa till musik som har en meningsfull text. Eller?
För att fortsätta med musik jag har svårt för kan jag nämna Westcoast rock. Jag känner inte den här genren alls väl, men det jag hört känns som när alla utmaningar satts på undantag. Välpolerat och snyggt, farligt nära hissmusik. Här kan jag dock tänka mig att utmana mina fördomar och skaffa något, om inte annat som "referens". Ungefär av samma anledning som jag har ett antal Rush-skivor, trots att musiken inte säger mig något: men kan så många fanatiska fans ha fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar