Analogt till digitalt

Den senaste tiden har jag överfört ett antal LPs till digitalt format. Trots att jag haft mjukvara och hårdvara speciellt ämnat för uppgiften, slås man av vilken tid det tar. Ser man det inte som ett rent trivsamt tidsfördriv finns det ingen rationell anledning till att inte istället köpa om musiken på CD eller att låta bli.

Det jag fört över är fr.a. sådant som inte finns utgivet på CD - eller är svår att få tag på i återutgiven form. Det rör sig om svensk musik från 70-talet inom de progressiva musikaliska uttrycken: Samla mammas manna, Dice, Ragnarök, Archimedes Badkar.

Som jag tidigare nämnt lyssnar jag mest på musik i min musikmobil och då är ett digitalt format förstås nödvändigt.

Min utrustning är enkel. iMic för in signalen genom USB till min MacBook Pro, och Roxio:s CD Spin Doctor spelar in signalen och gör det enkelt att stycka upp den i låtar. MP3 skapandet gör jag sedan länge via wave-filer på min PC/Windows 2000 med Audiograbber. Jag har än skaffat en lika bra lösning på Mac. CD Spindoctor sparar i Aiff format så jag konverterar till Wav - som Audiograbber vill ha - med hjälp av Quicktime. Och med Audiograbber skapar jag då sedan MP3 med en Lame-codec och 160-bitrate. Audiograbber kodar sångtitlarna efter filnamn och de övriga uppgifterna om artist och album kan man lägga in en gång före kodningen så de automatiskt taggas för alla låtarna. 

Jag skulle kunna filtrera filerna från knaster och brus men samtidigt blir ljudet mera muddigt så jag låter filerna vara.

Varför då bry sig om att föra över till CD? Mest för backup.

Upphovsrätten - igen

I min blogg 19 maj hade jag tankar kring upphovsrätt, konsumenter och kulturarv. 

Delar av dessa tankar finns med i detta inlägg av en debattör från 19:e juli.

Ovanstående förslag kritiseras här

Jag tror inte det är orealistiskt att det går ordna bevakning av de egna rättigheterna som artist/upphovsman. Mot en rimlig avgift borde det gå att abonnera på en tjänst som söker av on-line resurser och även andra informationskanaler. Jag inser att det blir stora problem att skydda mönster och design.

Vad jag vill komma åt är t.ex. att man som musikälskare tvingas köpa obskyra musikalbum till samlarpris bara för att man vill åt musiken som sådan. 

Den yttersta provokationen

Konstnärer och artister tycker om att provocera. Kanske ligger det rent av i sakens natur att väcka människor att tänka och känna. Kommer vi till musiklyssnare, också av den mera hängivna sorten, finns det andra sätt att utmana och väcka känslor. Ett sätt är att analysera och teoretisera om musik. Att gå på djupet. Ställa komplexa frågor. Fråga hur och varför. Anledningen till provokationen är antagligen att det sägs passerar många människor över deras huvuden. "Här kommer någon eller några och resonerar om min favoritmusik och jag ställs utanför samtalet genom ett staket av abstrakt svammel och hårklyverier!"

Att på detta sätt känna sig utesluten väcker starka känslor i musikforum på nätet. De flesta klarar av att antingen rycka på axlarna och inte bry sig om att personer vill prata om musik på detta mera teoretiska, analytiska sättet. 

Jag tänker mig ett musikforum lite grand som ett rum av människor med ett gemensamt intresse. Det förs samtal av olika natur och innehåll. Man håller öronen öppna och söker sig till de konversationen man känner mest hemma i och där man får något ut av det som sägs. Svårare än så är det inte.

Den "svåra" världsmusiken (del 2)

En mer principell undring jag har är kring världsmusiken är inte vad det är utan vem som kallar det världsmusik. Är det vi västerlänningar kallar "världsmusik" i dagligt tal och som driver efterfrågan mer eller mindre präglat av exotistiska drivkrafter? Hur är det med all den folkmusik som ingen bryr sig om annat än de som står i dess omedelbara närhet? Kan den västerländska efterfrågan av en viss världsmusik - vilken det nu är - bli ett slags imperialism? Gör de världsmusiker som "slår igenom" en musik som vi vill höra i  större utsträckning än den de vill göra? 

Samtidigt är det inte säkert att den "de vill göra" är det som vi som världsmusiklyssnare uppfattar som mest autentisk. När en artist vill utvecklas och föra in "västerländska" element, kanske vi ser det som att det "rena" och "ursprungliga" försvinner. 

Jag säger bara "screw that!" Blandning är bra! Det finns ingen ursprunglig, äkta musik - vare sig i vår del av världen eller någon annanstans.

Den "svåra" världsmusiken (del 1)

Vad då svår?

Man kan ha åsikter om själva beteckningen, "världsmusik". Är "världen" i det här fallet all musik utanför det egna sammanhanget? Svensk folkmusik blir då "världsmusiken" för den som bor på Irland eller i Australien. Kanske skulle en lämplig alternativ beteckning kunna vara "Internationell folkmusik"? Men då är frågan om det inte finns ett behov av att inkludera pop och rockmusik från andra länder i "världsmusik", speciellt sådana som inkluderar såväl egna, traditionella inslag som västerländska uttryck.

Personlig har jag inga större invändningar mot "världsmusik"-termen. Tyngdpunkten ligger väl på det "roots-iga" uttrycken i musiken utanför västerlandets populär- och folkliga musik, men i princip kan jag också räkna popmusik med starka drag av västerländsk musiktradition, givet att det finns omisskännliga, inhemska, traditionella element. Ett exempel på detta skulle vara den popmusik som görs i Egypten, Libanon, osv.