Miami Vice - soundtracket till gymnasieåren

Jag hade nästan lovat mig själv att aldrig köpa en TV-serie box. Jag hade odlat föreställningen att serier konsumeras lämpligen veckovis i 45 min doser. Det är något sjukt med att klämma en säsong över en helg, eller ens en vecka. Men så sitter man ändå där med Miami Vice Complete Series på 32 DVDr. Bakgrunden är att TV4 Guld sände Miami Vice varje kväll hösten 07. Jag kom in i mitten av andra säsongen och följde den troget varje kväll. Men de började om från början - första avsnittet, första säsongen - någon gång i slutet av tredje säsongen. Detta gjorde mig förbannad, så jag sade upp TV4 Guld, men hoppade på den igen när de började närma sig slutet på säsong tre igen (jag slutade följa den när den började om på nytt). Den gången körde de säsong fyra också - vilket var en ganska usel säsong - i och för sig. Men efter fyran var det stopp, trots den cliff-hangern i sista avsnittet. Ingen säsong fem (den sista säsongen). 

Eftersom jag följde Miami Vice på 80-talet - om än sporadiskt - och det slog an en angenäm nostaligisk ton när jag nu följde den igen, skaffade jag hela serien på DVD. 

Jag avskyr det mesta som har med 80-talet att göra men man kommer inte ifrån att det som fanns då - kläder, musik, film - blev en del av den egna historien. Det finns tusen saker att säga om Miami Vice och den hårda, kalla, cyniska och skruvade värld den gestaltade mellan väggar av cyanblått och mörkrosa, men eftersom jag skall hålla mig till musikreflektioner, kan man väl säga ett och annat ord om just soundtracket till avsnittet som skapade den där speciella stämningen: stämningen av mycket pengar, party, sprit, dekadens. Jan Hammers musik. Jan Hammer som – fick jag reda på väldigt mycket senare  – var med i Mahavishnu Orchestra - kan man tänka sig. Det är svårt att associera den skäggiga, yviga, 70-tals-fusion med den Hammer-musik som omedelbart framkallar bilder av spretfrisyrer och axelvaddsförstärkta kavajer. 

Jag har än i dag inte helt försonat mig med Miami Vice-musiken, dvs. den som Hammer skapade. Signaturmelodin har jag aldrig riktigt gillat, men däremot är den ständigt närvarande och mer återhållsamma bakgrundsmusiken nära nog halva filmupplevelsen. När Jan Hammer ersattes av Tim Truman för säsong fem gick en stor del av atmosfären förlorad: klaviaturen är borta, istället fylldes scenerna med en monokrom och ensidig tapet av distade gitarrer, utan början utan slut.

Men det som var nytt med Miami Vice var att man i så stor utsträckning vävde in samtida hits. Detta är ännu en anledning till mitt kluvna förhållande till serien. Jag vet inte om det är en personlig "hang-up" men Phil Collins upplevs som ständigt närvarande på något sätt. 

För anhängare till 70-talets symfonirock (och vem är inte det!) är Phil Collins den som förstörde Genesis efter Peter Gabriels avhopp och förvandlade detta  banbrytande artrockband till ett vuxenpopband med arenaambitioner. Men skall man vara ärlig funkar en låt som "In The Air Tonight" väl som backdrop till cruises på tomma vägar med Don Johnsons hår fladdrande i den tropiska natten. Han är även en rätt slipad skådespelare som han visar i det rätt hyffsade avsnittet "Phil The Shill" i säsong två. F.d. bandkollegan Peter Gabriel förekommer också flera gånger efter att ha slagit igenom stort med "So" från 1986. Men som sagt, det musikhistoriska värdet som dessa herrar skapat vilar helt på Genesis skapelser från 1970-74. 

En liten trevlig egendomlighet  i valet av musik hittar man i det sista, mörka avsnittet i säsong fyra, 'Mirror Image', där producenterna lånat från det tidiga 70-talets  electronica i form av Tangerine Dreams Alpha Centauri. Mer i linje med 80-talets estetik är Yello som förekommer någon gång, med sin surrealistiska och helt unika danstechno. Men egentligen hade det räckt med Jan Hammers bästa stunder.

Kloner, Cover-band och Tributes?

Alla band har förebilder. Vilka band börjar inte med att spela covers, offentligt eller i replokalen? Kanske är influenserna från förebilderna starka i början innan de hittar sin egen signatur. Det finns band som "fastnar" där. De spelar inte vid enskilda tribute-tillfällen, utan fortsätter spela förebildernas musik, ibland med pretentionerna att låta precis som originalet. Jag tycker det kan vara ganska kul. (Ibland gör originalbanden samma sak. Roger Waters som solo artist brukar göra Pink Floyd låtarna i stort sett exakt som på skiva.)

Ett av de mera konsekventa coverbanden som satt en ära i att göra framförande så exakt orginalet som möjligt är Genesis-klonerna The Musical Box. De har hållit på sedan 1993 med att sätta upp replikor av Genesis konserter från Foxtrot (1972), till och med Lamb Lies Down On Broadway (1974). Speciellt Selling England By The Pound-turnéen (1973-74) är klassisk i sin extrema teatralitet. Masker, kostymer, absurd koreografi, obegripliga, fantasifulla mellansnack. I stort sett lika från varje gång. Jag såg deras framträdande i Göteborg, Lisebergshallen mars 2007 – en upplevelse. Detta är trots allt det riktiga Genesis, långt från 80-talets vuxen-pop. Inspirerade sedan band på 80-talet som Marillion. 

En bekant på ett forum menade att han bara tyckte det var pinsamt med ett band som låtsas vara Genesis på detta utpräglade och konsekventa sättet. Jag såg istället det som ett ypperligt tillfälle att få en aning om hur det var att uppleva Genesis' banbrytande musik och scenshower live.

På fredag kväll 30/5 skall jag se The Watch - ett italienskt band som är kraftigt Genesis-inspirerade i sin egen musik. De kommer just vid det här tillfället spela Genesis andra och tredje plattor, Trespass och Nursery Cryme, i sin helhet på Frölunda kulturhus. De går inte lika långt som clone-bandet/projektet The Musical Box, även om de säkert gör låtarna mer eller mindre exakt som Genesis med Peter Gabriel.

Generellt sett har jag inga problem med covers, inte heller klon-band eller tribute band - så länge de gör det bra. Jag såg ett Pink Floyd-tribute band med namnet Gunner's Dream en gång. De försökte göra Dark Side of the Moon. Alltså: skall man ge sig på en sådan ultra-klassiker som "alla" mellan 40 och 50 år har hört hur många gånger som helst får man se till att vara 100% (eller i alla fall 99%) tighta. Varje miss hörs direkt. Man vet ju hur den skall låta.

Lyssnandets antingen - eller

Mitt musiklyssnande utgörs i huvudsak av ett växelbruk av två extremer: dels rätt komplex, gränsöverskridande, om inte experimentell så i alla fall konventionsutmanande musik; och å andra sidan traditionsbundna, jordnära, rent av folkliga musikaliska uttryck. Grundformen är rock och pop. Det som sedan lockat mig är när grundformen utmanats av olika korsbefruktningar och allmänt störda infall. Men samtidigt det sköna och harmonin, ibland i fel sammanhang. Kan rock vara vacker, eller skall den alltid vara skitig och rå? Kan den både vara brutal och vacker? Kanske kan den rent av vara komplex.  Eller pop. Måste den vara som en dagslända? En bra låt som är en bra låt en vecka i väntan på nästa låt som är en bra låt i en vecka. Eller skall musik vara sådan att man skall röra kroppen till den? Skall musik "ha sväng"? Om det finns någon röd tråd i det jag lyssnar på är det att det utmanar en gängse smak, en gängse bild av hur rock och pop-musik skall låta. Och sedan den andra delen av mitt musiklyssnande: det enkla och raka; musik med rötterna i jorden, inte fötterna på jorden. Inte ospännande och förutsägbart, utan musik som söker en äkthet genom en strävan att vara ursprunglig men samtidigt utvecklas; som samtidigt försöker vara Det Andra och Det Samma.  Den oavslutade, ständigt pågående tolkningen.

Polar Music Prize - som vägrar att skämmas

Det återkommande pinsamheten som går under beteckningen Polar Music Prize har förkunnat att Pink Floyd får den för sina insatser för rockmusiken. Pink Floyd är utan tvekan ett av världen fem största rockband - det är inte där pinsamheten ligger utan i priset självt. Redan från början har man velat dra glans och prestige till Polar genom att via en rätt ansenlig summa pengar anknyta Polar och Sickan Andersson till världsartister. Priset torde vara helt okänt utanför Sverige, och detta sätt att köpa artisters goda namn är pinsam. Vill man göra något för musiken i världen ser man till att pengarna kan göra nyttta, t.ex. genom att stödja högkvalitativ  musikproduktion som har svårt att hävda sig på en kommersiell marknad. Att kasta pengar efter artister som redan är multimiljonärer i utbyte med cred är fånigt. Visst, privata fonder kan göra vad de vill med sina pengar men priset som sådant är inte mer exklusivt än en förgyllt järnskrot.

Att samtliga Pink Floyd medlemmar skulle hämta priset som prisnämndens Roger Wallis tror, är förstås önsketänkande i nivå med fred på jorden åt alla människor. Nick Mason vore lämplig - trevlig kille. Dave Gilmour och Roger Waters är fortfarande tillräckligt skeptiska mot varandra för att uppträda tillsammans för en sådan här skit-sak. Hela bandet? För ett okänt pris med en prissumma vars värde inte ens täcker en bråkdel av Nick Masons bilsamling? Dream on.

Melodifestivalen

Som den musiksnobb jag möjligen är, avskyr jag det mesta kring Melodifestivalen. För 15-20 år sedan så där, när jag själv slutade följa den (Melodifestivaler växer man ifrån - skulle jag lite överlägset uttrycka det), förmodade jag att programmet skulle självdö inom en snar framtid, på samma sätt som dess relevans försvann från mig själv. Så blev det inte. Istället har det uppenbarligen blivit en större grej än någonsin, trots trängseln inom det populärkulturella utbudet. Annars när jag var 10-15 -sådär - var det årets TV-händelse alla kategorier, men då talar vi om slutet av 70-talet, början av 80-talet, vilket innebär DDR-Sverige med två kanaler.

Musiken har jag inte heller någon relation till, men jag måste erkänna att Sveriges bidrag Hero är det bästa jag hört på väldigt länge, framfört av Charlotte Perrelli – en av våra mest sympatiska och professionella artister i den lättsamma delen av musikbranschen. Borde ha en riktigt bra chans att vinna om det finns rättvisa och god smak i världen - vilket det antagligen inte gör.

Upphovsrätten - en amatörs skisser

Det skall med en gång sägas att jag inte har örn-koll på detaljerna i juridiken kring upphovsrätt, och inte heller den gängse terminologin eller uttrycksätten (hey, jag är bara filosof - remember?). Jag vill dock ange en riktning som jag tycker är rimlig. Den går i korthet ut på att upphovsmannen / rättighetsägaren skall vara mer aktiv för att skyddet av verken. Detta visar denne genom att tillse att verket alltid finns i tryck. Det åligger konsumenten ansvaret att ta reda på detta. Har ett verk gått ur tryck, och upphovsmannen / rättighetsägaren inte tillser att det kan göras tillgängligt för konsumenten, kan verket kopieras och spridas efter en tid av - säg - fem år. Har inte upphovsmannen intresset av att upprätthålla sina rättigheter, är det rimligt att det blir allmänt tillgängligt på ett eller annat sätt - vad nu den juridiska termen och regleringen för detta brukar eller kan se ut. Den konkreta utformingen av detta måste se olika för olika konster; om det är ett textilmönster, musikstycke, journalistisk text, osv., men grundprincipen är aktivt bevakande av sitt intresse som upphovsman / rättighetsägare. Det betyder i och för sig att den som vill "gömma undan" sina ungdomssynder i form av mediokra alster inte kan göra det. Ingen har rätt att rota i din skrivbordslåda men har du en gång publicerat något så är det kört... Du måste stå för det du gjort, och är det uselt blir det säkert inte exponerat i större utsträckning. Eller, så har du fel - det du skrivit / sjungit / tecknat är bra, enligt den allmänna meningen och vad har du att invända mot det? När du publicerar har du skurit av navelsträngen till ditt arbete. 

Det finns en annan mer principiell aspekt jag är ute efter också och som har bäring på detta med upphovsmannen i förhållande till allmänintresset, offentligheten, kulturarv och sådant: Det är trots allt offentligheten som gör artisten. Det finns en ömsesidighet som borde göras mer tydlig. Eftersom det är den kritiska offentligheten som gjort artisten, är det rimligt att den har något att "kräva" tillbaka. Den har rätt att "kräva" tillgång till verket, men förstås mot en ersättning. Återigen, ömsesidighet. Upphovsmannen kan inte sedan publicering gjorts, vilket innebär utsättandet av verket som verk betraktat (dikter i byrålådan är inte ett "verk" så som *jag* vill definiera "verk") för den kritiska offentligheten, "dra tillbaka" det. För att bevaka sina intressen och därmed sina inkomster måste artisten aktivt hävda sin rätt, och detta görs genom tillgängliggörandet (återigen: mot ersättning förstås) - även om denne avskyr verket själv. Kvalitén hos verket är helt enkelt inte din sak, allt efter den stund denne valt att publicera det. Publicerandet är the point of no return. Du som författare måste alltså trycka upp din, som du kanske tycker, urusla debutroman om du vill fortsätta tjäna pengar på den. Är den verkligen urusel kanske det räcker med att bara ha tio exemplar till hands ifall någon frågar.

Om fildelning (- intresseklubben antecknar!)

Om man har en musikblogg måste man väl redovisa vad man står i fildelningsdebatten.

Den korta svaret är: Jag fildelar inte. Orsak: moral. Förklaring: Om en artist trycker upp ett fonogram eller säljer sin musik på annat sätt har denne implicit uttryckt en önskan om att konsumenten inte skall ge musiken vidare. Jag känner mig förpliktigad att respektera detta.

Det långa svaret: Jag har ett syndaregister. Jag har laddat ned sådant som är upphovsrättskyddat, men det är – med ett undantag – sådant som varit allmänt tillgängligt på t.ex. Youtube. Om det t.ex. skvalpar runt ett klipp på Youtube i flera månader ser jag det som ett tyst medgivande om att det är OK att ta del av det. Däremot vill jag inte bidraga till att det sprids ytterligare, genom att rippa det och lägga ut i fildelningsnät. Det finns t.ex. obskyra klipp från TV-sändningar och 16mm filmer osv, där rättighetsläget säkert inte är glasklart från början, och där det ofta t.o.m. måste ses som en kulturgärning att materialet görs tillgängligt och inte ruttnar i ett bandarkiv någonstans.

Jag har fildelat. Detta gjorde jag för att kunna få tag på en konsertfilm av en Genesis framträdanden från 1973 under den legendariska Selling England By The Pound-turnén. Den filmades på 16mm film och är känd under namnet "Shepperton-konserten". En rulle av denna film såldes på auktion; ett gäng Genesis-entusiaster köpte in den, överförde den till digitalt DVD-format och lade ut den som torrent på fildelningsnätverken. Detta är helt säkert olagligt, men enligt mitt sätt att se det väger kultur- och musikarvsintresset över dennes intressen som nu råkar ha rättigheterna. Den som har rättigheterna har uppenbarligen inte brytt sig om att ge ut den på VHS, eller DVD, och inte heller bevakat sina intressen genom att explicit be Youtube – där man kan hitta den i sin helhet (dock i delar) – att ta ned den. För det är det som är kärnfrågan – intresset. Har man ett intresse ser man till att upprätthålla det intresset och bevaka det. Gör man inte det, tycker jag det finns andra intressen som kan ta över.  Jag skall utveckla detta i samband med att jag kommer tillbaka till upphovsrätten och åt vilket håll jag tycker den skall reformeras – MEN bevaras.

Fonogram - likvakan har börjat

Har precis avslutat en kompaktförvaring av CD-samlingen. Vad var det nu? Knappt nio hundra Cd-skivor? Någonting sådant. En del box'ar, dubbelskivor - jag vet inte hur man räknar men konservativt beräknat knappt 900 album. Jag har min databas på PCn – som tar fyra minuter att starta – och jag skriver på detta på Mac'en. Fingertopparna är fortfarande ömma efter att ha knäckt uppskattningsvis 750 Cd-askar i plast under tre dagar. Så många askar upptar en ansenlig volym: säkert två säckar. De ligger nu i en återvinningsbula, kategori "hårda plastförpackningar".

Tanken bakom projektet: Jag tänkte så här: alla uppgifter om skivorna finns på nätet, inklusive texterna. Därför kan man stuva undan alla inlays. Kvar är Cd-skivorna som sådana, lätt tillgängliga i Cd-förvaringsalbum. Men ligger i löpnummerordning – där ligger kruxet. De står inte i bokstavsordning eller någon annan intern ordning utan jag behöver tillgång till databasen (eller en utskrift av den) för att hitta skivorna (det är som på universitetsbiblioteken). Inte idealiskt men det var så det fick bli. En fördel är att de senast inköpta skivorna alltid är samlade i sista Cd-förvaringsalbumet.

Varför? Jag försöker hela tiden frigöra utrymme. Nu ryms hela skivsamlingen på en hyllmeter. 

Men frågan är också hur länge man skall hålla på och köpa fonogrammer, dvs. musik lagrad på ett fysiskt medium enligt traditionellt mönster sedan hundra år. Det enda som får mig att fortsätta köpa fysiska skivor är att jag avskyr brända skivor. Det tar till och med emot att göra rena backup'er av låtar inköpta på iTunes. Den dag priset för en Cd på iTunes – eller annan nedladdningstjänst – ligger på c:a 50 kr slutar jag köpa fonogrammer. Annat än då och då. Funderingar kring musiken och dess distribution är något jag kommer skriva mer om.