Det återkommande pinsamheten som går under beteckningen Polar Music Prize har förkunnat att Pink Floyd får den för sina insatser för rockmusiken. Pink Floyd är utan tvekan ett av världen fem största rockband - det är inte där pinsamheten ligger utan i priset självt. Redan från början har man velat dra glans och prestige till Polar genom att via en rätt ansenlig summa pengar anknyta Polar och Sickan Andersson till världsartister. Priset torde vara helt okänt utanför Sverige, och detta sätt att köpa artisters goda namn är pinsam. Vill man göra något för musiken i världen ser man till att pengarna kan göra nyttta, t.ex. genom att stödja högkvalitativ musikproduktion som har svårt att hävda sig på en kommersiell marknad. Att kasta pengar efter artister som redan är multimiljonärer i utbyte med cred är fånigt. Visst, privata fonder kan göra vad de vill med sina pengar men priset som sådant är inte mer exklusivt än en förgyllt järnskrot.
Att samtliga Pink Floyd medlemmar skulle hämta priset som prisnämndens Roger Wallis tror, är förstås önsketänkande i nivå med fred på jorden åt alla människor. Nick Mason vore lämplig - trevlig kille. Dave Gilmour och Roger Waters är fortfarande tillräckligt skeptiska mot varandra för att uppträda tillsammans för en sådan här skit-sak. Hela bandet? För ett okänt pris med en prissumma vars värde inte ens täcker en bråkdel av Nick Masons bilsamling? Dream on.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar