Lyssnandets antingen - eller

Mitt musiklyssnande utgörs i huvudsak av ett växelbruk av två extremer: dels rätt komplex, gränsöverskridande, om inte experimentell så i alla fall konventionsutmanande musik; och å andra sidan traditionsbundna, jordnära, rent av folkliga musikaliska uttryck. Grundformen är rock och pop. Det som sedan lockat mig är när grundformen utmanats av olika korsbefruktningar och allmänt störda infall. Men samtidigt det sköna och harmonin, ibland i fel sammanhang. Kan rock vara vacker, eller skall den alltid vara skitig och rå? Kan den både vara brutal och vacker? Kanske kan den rent av vara komplex.  Eller pop. Måste den vara som en dagslända? En bra låt som är en bra låt en vecka i väntan på nästa låt som är en bra låt i en vecka. Eller skall musik vara sådan att man skall röra kroppen till den? Skall musik "ha sväng"? Om det finns någon röd tråd i det jag lyssnar på är det att det utmanar en gängse smak, en gängse bild av hur rock och pop-musik skall låta. Och sedan den andra delen av mitt musiklyssnande: det enkla och raka; musik med rötterna i jorden, inte fötterna på jorden. Inte ospännande och förutsägbart, utan musik som söker en äkthet genom en strävan att vara ursprunglig men samtidigt utvecklas; som samtidigt försöker vara Det Andra och Det Samma.  Den oavslutade, ständigt pågående tolkningen.