Fonogram - likvakan har börjat

Har precis avslutat en kompaktförvaring av CD-samlingen. Vad var det nu? Knappt nio hundra Cd-skivor? Någonting sådant. En del box'ar, dubbelskivor - jag vet inte hur man räknar men konservativt beräknat knappt 900 album. Jag har min databas på PCn – som tar fyra minuter att starta – och jag skriver på detta på Mac'en. Fingertopparna är fortfarande ömma efter att ha knäckt uppskattningsvis 750 Cd-askar i plast under tre dagar. Så många askar upptar en ansenlig volym: säkert två säckar. De ligger nu i en återvinningsbula, kategori "hårda plastförpackningar".

Tanken bakom projektet: Jag tänkte så här: alla uppgifter om skivorna finns på nätet, inklusive texterna. Därför kan man stuva undan alla inlays. Kvar är Cd-skivorna som sådana, lätt tillgängliga i Cd-förvaringsalbum. Men ligger i löpnummerordning – där ligger kruxet. De står inte i bokstavsordning eller någon annan intern ordning utan jag behöver tillgång till databasen (eller en utskrift av den) för att hitta skivorna (det är som på universitetsbiblioteken). Inte idealiskt men det var så det fick bli. En fördel är att de senast inköpta skivorna alltid är samlade i sista Cd-förvaringsalbumet.

Varför? Jag försöker hela tiden frigöra utrymme. Nu ryms hela skivsamlingen på en hyllmeter. 

Men frågan är också hur länge man skall hålla på och köpa fonogrammer, dvs. musik lagrad på ett fysiskt medium enligt traditionellt mönster sedan hundra år. Det enda som får mig att fortsätta köpa fysiska skivor är att jag avskyr brända skivor. Det tar till och med emot att göra rena backup'er av låtar inköpta på iTunes. Den dag priset för en Cd på iTunes – eller annan nedladdningstjänst – ligger på c:a 50 kr slutar jag köpa fonogrammer. Annat än då och då. Funderingar kring musiken och dess distribution är något jag kommer skriva mer om.