Komplexitet och värde (del 2)

Anledningen till att jag själv inte konsumerar speciellt mycket konstmusik – bortsett från ett häftigt uppblossande intresse under sena tonår – är att jag insåg att konstmusik just kräver mer av lyssnaren än vad jag har tid och energi att sätta mig in i. Efter tio år av mera strölyssnande till rock och pop under nittiotalet, knappast mer djuplodande än vad som bevakades inom pressen, kom intresset för musik tillbaka när jag utforskade progressiv rock och fusion i slutet av 90-talet. Ett spännande möte mellan komplexitet och enkelhet. Sedan dess har jag lärt mig att uppskatta alla tänkbara genrer även rootsmusik, pop, soul, världsmusik osv.

Eftersom progressiv rock som företeelse är helt underground i dess egentliga bemärkelse - inte underground i bemärkelsen något exklusivt och kreddigt - utan marginaliserat, oftast utskällt, hånat och bespottat, har det känts meningsfullt att odla  intresset för denna uttrycksform. Progressiv rock är typiskt mer komplex än traditionell rock. Men har den därmed också ett högre värde? På sätt och vis har den det eftersom den är mer experimentell och därför drivs av en idé på det sett experimentell musik alltid är idéburen på ett eller annat sätt. Däremot är det inte säkert att den de facto kommer att överleva. Progressiv rock är en vit fläck på kartan för de allra flesta, speciellt om man är yngre än 40 år. Å andra sidan kan säkert fildelningen och den smidiga tillgången till all tänkbar musik innebära att den plockas upp av musikintresserade. Men är man en "progressiv" lyssnare född, säg, på 80-talet tror jag man helt enkelt söker sig till annan experimentell musik än just progressiv rock i dess klassiska 70-tals tappning. Man söker sig till Sigur Ros eller Godspeed! You Black Emperor snarare än Yes och King Crimson. All musik har en tidsbundenhet som inte alltid är till dess fördel. Trender drar från det förflutna men kopierar det aldrig. Visst, folk kan alltid ha en vägg med medaljontapet i vardagsrummet eller en stringhylla i sovrummet. Det blir ändå aldrig 70-tal eller 50-tal.

Komplexitet och värde (del 1)

Vilken musik är det som kommer överleva över tiden? Låt oss bortse från vittrande magnetband och CD-skivor och istället koncentrera oss på musiken som sådan. Kanske är anledningen till att konstmusiken bevarats under de senaste 400 åren inte bara är en fråga om att det folkliga i motsvarande utsträckning undervärderats och därför ansetts värdefull nog att spara, utan att konstmusikens utpräglade komplexitet som sådan har större förutsättningar att härbärgera ett inneboende värde?

Vad är komplexitet? Är Phillip Glass' minimalistiska upprepningsorienterade kompositioner komplexa? (dess värde i övrigt oaktat) Ofta talas det i kultursammanhang om komplexa uttrycksformer som uttryck som inte har en omedelbarhet över sig utan kräver något extra av mottagaren. Och jag kan tycka att det är en lämplig bestämning. Att det krävs något extra innebär också att man kan få mer ut av den i bl.a. den meningen att det finns ett djup att utforska som man inte kan nå med populärmusik.

Jazz och sorg

Jag har alltid varit skeptisk till samtida jazz, speciellt svensk. Jag har associerat det med artister som Nils Landgren t.ex. som jag avskyr. Men det handlar också om att det känns som ett par hundra jazzskivor måste in i samlingen innan något samtida kommer in. Mitt icke-förhållande till svensk samtida jazz gör sig sorgligt påmint genom Esbjörn Svenssons tragiska dykolycka. Efter tips på Dagensskiva.com's forum att Thuesday Wonderland är en bra platta, kollade jag upp den på iTunes där den bara kostade 54:- för nedladdning. Även om det är tusen ggr trevligare med en fysisk skiva, är 54:- ett rimligt pris för en helt igenom digital version - speciellt när den är fullpris på CDON. När jag skriver detta tankas den ned från iTunes.

Så, nu är väl nedladdningen klar... 

Det känns svårt att glädjas åt ett nytt albumköp när man tänker på den familj Esbjörn lämnar efter sig.

Musik & mobil(itet)

Som jag nämnt tidigare (15:e maj 2008) har jag gjort kompakt-arkiv av skivsamlingen. Separerat CD-skivorna och inlays'en. Informationen om musiken finns ändå på nätet eller i den databas jag har lokalt på datrn. Det kändes kanske lite desperat men bor man två personer på 50kvm vill man utnyttja varje kvadratmeter.

Jag har dock inte kommit mig för att digitalisera allt ihop. Även om det bara rör sig om knappt tusen CD-skivor, är det ett otroligt omfattande arbete.

Men jag borde göra det eftersom det känns allt mer omständligt att spela CDs i skivspelaren (och jag har inte direkt gjort det enklare med mitt kompaktarkiv).

Nej, skall jag vara ärligt så sker en betydande del av mitt musiklyssnande i min Motorola SLVR/L7 med 512MB-minne. Jag får plats med flera fulla CDs och det räcker rätt bra. Det är något speciellt med att kunna lyssna om och lyssna om på skivor, så som man gjorde när man var fattig tonåring och bara köpte någon skiva i månaden - högst.  Det senaste året är det utan tvekan The Spacious Mind's Gentle Path Highway som jag lyssnat på mest. Den fanns i mobil-minnet i ett halvår säkert. Det är den bästa psykedeliska spacerock platta som gjorts sedan 70-talet. De har hållit på länge, ända sedan början av 90-talet och med tiden egentligen bara blivit bättre och bättre, inte minst efter ett uppehåll på sex-sju år i studioalbumsutgivningen 1998-2005. Sedan kom den fantastiska Rotvälta (tänk en kombination av Pink Floyds Saucerful och Meddle), och för ett år sedan då Gentle Path Highway: avskalad, rå och samtidigt förfinad i sitt uttryck. Minimalistisk och bombastisk. När jag tagit 35-40min promenaden till stan har jag kommit till låten Honja där minimalistisk, upprepning följs av brutala, blytunga riff någonstans vid Korsvägen i Göteborg.

Musik och att röra på sig hör alltså ihop. Transportsträckor till fots eller i fordon av olika slag fyller man lämpligen med lyssnande. Man har tid att upptäcka och fördjupa sig. Jag känner mig ganska lockad av tanken på en iPhone, men allt hänger på priset. Jag känner också att det egentligen räcker med min lilla Motorola. Jag har både en enkel kalender som jag synkar med datorn samt MP3 spelaren. Som alla Motorolas mobiler är den välbyggd, och den SLVR är gjord i lätt-metall vilken gör den tyngre än de flesta men samtidigt är kvalitetskänslan på topp.

Musikideologisk utgångspunkt

Pretto-rubrik, jag vet.

Vad det handlar om är att jag ser det som något eftersträvansvärt att utmana sina principer för musiklyssnande. Det finns ett inneboende (jag bytte ut ordet akadem'ismen "instrinsikalt") gott i att finna det det sköna och kvalitativt högstående i kreativa uttryck man tycker är ointressanta eller rent av provocerande usla. Det var så jag fann den musik jag lyssnat på mest de senaste tio åren. Det enda musikaliska uttryck jag inte skulle försöka mig på att utmana ens i mån av oändligt med tid är det rent krassa bygget av musik av kommersiella skäl. Det behöver inte vara storsäljande musik i sig, utan själva inställningen: "detta kan sälja så och så mycket och så är gör vi, och så här marknadsför vi och sedan får vi in så och så mycket pengar på det." Alla artister och bolag behöver förstås tänka på ekonomin, och får göra vissa konstnärliga eftergifter. Men när man märker av att det är "Mall 1A" för Pop-låt, då har det inte rätt att existera mer än som symbol för det fria ordet och fria konstnärskapet - som princip. Konstnärligt - absolut noll. 

Jag är kluven till "bruksmusik" som dansbandsmusik och även annan dansmusik. Den musiken står i ett slags tjänstehjonsförhållande till något annat, nämligen till partnersökandet. Eller kanske är det en svartmålning? Att gå ut och dansa är väl också en djupt social sak som handlar om att träffa människor, så vad skiljer det då från andra sammanhang där man går på konsert och umgås? I vilket fall är det inte musik som kittlar upptäckar-nerven hos mig. "Mallen" står mig upp i ansiktet, men möjligen finns det lika mycket mall i annan mainstream-musik som jag tycker bättre om. Men varför är jag kluven? Jo, för att det är löjligt att hacka på något som skapar glädje om mening för så många människor, och för att man inte skall nära sina elitistiska tendenser. Elitism är bara dumhet och självkärlek - motsatsen till dygder i klassisk betydelse. Eller en dygd ("försvaret för det sköna och fulländade") som missbrukats och resulterat i det negativa karaktärsdraget : "elitism", ungefär som dygden "mod" kan missbrukas till dumdristighet.

Jag frågar mig varför man inom t.ex. dansbandsmusiken inte kan höja den musikaliska och – inte minst – textmässiga nivån. Det kan inte vara svårare att dansa till musik som har en meningsfull text. Eller?

För att fortsätta med musik jag har svårt för kan jag nämna Westcoast rock. Jag känner inte den här genren alls väl, men det jag hört känns som när alla utmaningar satts på undantag. Välpolerat och snyggt, farligt nära hissmusik. Här kan jag dock tänka mig att utmana mina fördomar och skaffa något, om inte annat som "referens". Ungefär av samma anledning som jag har ett antal Rush-skivor, trots att musiken inte säger mig något: men kan så många fanatiska fans ha fel?

Roots-musik - ett gemensamt formspråk?

"Roots-musik" är ett sätt att försöka samla all traditionell folk(-lig) musik och dess utvecklingsformer under en beteckning. Den avgränsar sig lite löst mot pop'en och rock'en genom att normalt inkorporera mera av traditionella element och kanske också instrument. Det är typiskt relativt enkel musik, ofta dansorienterad. Även om det finns en konservativt element i den, har den alltid inkorporerat nya tendenser stilistiskt, instrumentalt och tekniskt. Den behöver t.ex. inte vara akustisk.

För mig hör de olika delarna av rootsmusiken ihop, oavsett om man talar om bluegrass, soul, folkrock, hip-hop, visa. För mig är rootsmusik fråga om ett formspråk som man lär sig att uppskatta. 

Jag reserverar mig för att min användning av begreppet "formspråk" kan avvika från gängse litteratur- och konstkritisk jargong. Jag tänker mig t.ex. att giltigheten av t.ex. "komplexitet" är relativt ett givet formspråk - positivt inom konstmusik, negativt inom roots-musik - för att generalisera. En anledning till t.ex. symfonirockens tvivelaktiga rykte de senaste 30 åren är dess förmodade brott mot de implicita regler som gäller för rockmusikens formspråk. Det skulle alltså finnas en "grammatik" för ett formspråk som en kritiker förhåller sig till.

Jag frågar mig om det är möjligt att ha utbyte, finna nöje i en uttrycksform av roots-musik men inte alls en annan. Alla har vi vår älsklingsmusik, men är det möjligt att just en, eller flera av roots-musikens delgenrer inte alls kommunicerar med oss? Att den ena tråkar ut oss, närmast utan undantag lämnar oss likgiltiga? Detta har jag funderat på en tid.

Min personliga erfarenhet är att det går lära sig uppskatta inte bara närmast vilken som helst av roots-musikens uttrycksformer, utan egentligen alla musikens uttrycksformer - möjligen med undantag för konstmusikens mer komplexa arter. Däremot existerar det förstås en massa enskilda artister som gör medioker eller rentav usel musik, eller artister vi kan erkänna besitter kvaliteter men där vår smak sätter gränser för vad vi själva rent subjektivt kan uppskatta och ha glädje av. Eftersom livet är ändligt, kan vi i praktiken inte sätta oss in i alla typer av musik, utan vi lär känna något område av musikens alla uttryckssätt.

Om det ligger något i min hypotes (även om den uppenbarligen motsägs av en del inlägg jag sett på musikforum under åren) är det fullt möjligt att bedriva kvalificerad musikkritik inom roots-musikens mångfaldiga utbud, utan att för den skull personligen ha en relation till varje del av detta utbud. Man kan ge en adekvat, kvalificerad bedömning om en del av roots-musiken som man rent av ogillar. I förlängningen av detta resonemang måste man alltså förhålla sig skeptisk till en total subjektifiering av musikkritiken i den meningen att den uteslutande har den personliga smaken och den personliga, partikulära upplevelsen som utgångspunkt och slutpunkt. Konsekvensen blir att den strikta subjektiviteten bildar en sluten cirkel för den kritiska bedömningen, utan öppningar till ett möjligt kritiskt samtal där vi i slutändan lär oss något och blir bättre som kritiker och får större utbyte av musiken och samtalet om den. Jag får säker tillfälle att komma tillbaka till detta med musikkritik.