"Roots-musik" är ett sätt att försöka samla all traditionell folk(-lig) musik och dess utvecklingsformer under en beteckning. Den avgränsar sig lite löst mot pop'en och rock'en genom att normalt inkorporera mera av traditionella element och kanske också instrument. Det är typiskt relativt enkel musik, ofta dansorienterad. Även om det finns en konservativt element i den, har den alltid inkorporerat nya tendenser stilistiskt, instrumentalt och tekniskt. Den behöver t.ex. inte vara akustisk.
För mig hör de olika delarna av rootsmusiken ihop, oavsett om man talar om bluegrass, soul, folkrock, hip-hop, visa. För mig är rootsmusik fråga om ett formspråk som man lär sig att uppskatta.
Jag reserverar mig för att min användning av begreppet "formspråk" kan avvika från gängse litteratur- och konstkritisk jargong. Jag tänker mig t.ex. att giltigheten av t.ex. "komplexitet" är relativt ett givet formspråk - positivt inom konstmusik, negativt inom roots-musik - för att generalisera. En anledning till t.ex. symfonirockens tvivelaktiga rykte de senaste 30 åren är dess förmodade brott mot de implicita regler som gäller för rockmusikens formspråk. Det skulle alltså finnas en "grammatik" för ett formspråk som en kritiker förhåller sig till.
Jag frågar mig om det är möjligt att ha utbyte, finna nöje i en uttrycksform av roots-musik men inte alls en annan. Alla har vi vår älsklingsmusik, men är det möjligt att just en, eller flera av roots-musikens delgenrer inte alls kommunicerar med oss? Att den ena tråkar ut oss, närmast utan undantag lämnar oss likgiltiga? Detta har jag funderat på en tid.
Min personliga erfarenhet är att det går lära sig uppskatta inte bara närmast vilken som helst av roots-musikens uttrycksformer, utan egentligen alla musikens uttrycksformer - möjligen med undantag för konstmusikens mer komplexa arter. Däremot existerar det förstås en massa enskilda artister som gör medioker eller rentav usel musik, eller artister vi kan erkänna besitter kvaliteter men där vår smak sätter gränser för vad vi själva rent subjektivt kan uppskatta och ha glädje av. Eftersom livet är ändligt, kan vi i praktiken inte sätta oss in i alla typer av musik, utan vi lär känna något område av musikens alla uttryckssätt.
Om det ligger något i min hypotes (även om den uppenbarligen motsägs av en del inlägg jag sett på musikforum under åren) är det fullt möjligt att bedriva kvalificerad musikkritik inom roots-musikens mångfaldiga utbud, utan att för den skull personligen ha en relation till varje del av detta utbud. Man kan ge en adekvat, kvalificerad bedömning om en del av roots-musiken som man rent av ogillar. I förlängningen av detta resonemang måste man alltså förhålla sig skeptisk till en total subjektifiering av musikkritiken i den meningen att den uteslutande har den personliga smaken och den personliga, partikulära upplevelsen som utgångspunkt och slutpunkt. Konsekvensen blir att den strikta subjektiviteten bildar en sluten cirkel för den kritiska bedömningen, utan öppningar till ett möjligt kritiskt samtal där vi i slutändan lär oss något och blir bättre som kritiker och får större utbyte av musiken och samtalet om den. Jag får säker tillfälle att komma tillbaka till detta med musikkritik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar