Jag hade nästan lovat mig själv att aldrig köpa en TV-serie box. Jag hade odlat föreställningen att serier konsumeras lämpligen veckovis i 45 min doser. Det är något sjukt med att klämma en säsong över en helg, eller ens en vecka. Men så sitter man ändå där med Miami Vice Complete Series på 32 DVDr. Bakgrunden är att TV4 Guld sände Miami Vice varje kväll hösten 07. Jag kom in i mitten av andra säsongen och följde den troget varje kväll. Men de började om från början - första avsnittet, första säsongen - någon gång i slutet av tredje säsongen. Detta gjorde mig förbannad, så jag sade upp TV4 Guld, men hoppade på den igen när de började närma sig slutet på säsong tre igen (jag slutade följa den när den började om på nytt). Den gången körde de säsong fyra också - vilket var en ganska usel säsong - i och för sig. Men efter fyran var det stopp, trots den cliff-hangern i sista avsnittet. Ingen säsong fem (den sista säsongen).
Eftersom jag följde Miami Vice på 80-talet - om än sporadiskt - och det slog an en angenäm nostaligisk ton när jag nu följde den igen, skaffade jag hela serien på DVD.
Jag avskyr det mesta som har med 80-talet att göra men man kommer inte ifrån att det som fanns då - kläder, musik, film - blev en del av den egna historien. Det finns tusen saker att säga om Miami Vice och den hårda, kalla, cyniska och skruvade värld den gestaltade mellan väggar av cyanblått och mörkrosa, men eftersom jag skall hålla mig till musikreflektioner, kan man väl säga ett och annat ord om just soundtracket till avsnittet som skapade den där speciella stämningen: stämningen av mycket pengar, party, sprit, dekadens. Jan Hammers musik. Jan Hammer som – fick jag reda på väldigt mycket senare – var med i Mahavishnu Orchestra - kan man tänka sig. Det är svårt att associera den skäggiga, yviga, 70-tals-fusion med den Hammer-musik som omedelbart framkallar bilder av spretfrisyrer och axelvaddsförstärkta kavajer.
Jag har än i dag inte helt försonat mig med Miami Vice-musiken, dvs. den som Hammer skapade. Signaturmelodin har jag aldrig riktigt gillat, men däremot är den ständigt närvarande och mer återhållsamma bakgrundsmusiken nära nog halva filmupplevelsen. När Jan Hammer ersattes av Tim Truman för säsong fem gick en stor del av atmosfären förlorad: klaviaturen är borta, istället fylldes scenerna med en monokrom och ensidig tapet av distade gitarrer, utan början utan slut.
Men det som var nytt med Miami Vice var att man i så stor utsträckning vävde in samtida hits. Detta är ännu en anledning till mitt kluvna förhållande till serien. Jag vet inte om det är en personlig "hang-up" men Phil Collins upplevs som ständigt närvarande på något sätt.
För anhängare till 70-talets symfonirock (och vem är inte det!) är Phil Collins den som förstörde Genesis efter Peter Gabriels avhopp och förvandlade detta banbrytande artrockband till ett vuxenpopband med arenaambitioner. Men skall man vara ärlig funkar en låt som "In The Air Tonight" väl som backdrop till cruises på tomma vägar med Don Johnsons hår fladdrande i den tropiska natten. Han är även en rätt slipad skådespelare som han visar i det rätt hyffsade avsnittet "Phil The Shill" i säsong två. F.d. bandkollegan Peter Gabriel förekommer också flera gånger efter att ha slagit igenom stort med "So" från 1986. Men som sagt, det musikhistoriska värdet som dessa herrar skapat vilar helt på Genesis skapelser från 1970-74.
En liten trevlig egendomlighet i valet av musik hittar man i det sista, mörka avsnittet i säsong fyra, 'Mirror Image', där producenterna lånat från det tidiga 70-talets electronica i form av Tangerine Dreams Alpha Centauri. Mer i linje med 80-talets estetik är Yello som förekommer någon gång, med sin surrealistiska och helt unika danstechno. Men egentligen hade det räckt med Jan Hammers bästa stunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar