Med reservation för att min kunskapsbas om den svenska progressiva musiken under 70-talet inte är helttäckande, tycker jag det är dags att avliva myten om att vänstermusiken i från den tiden var så usel rent musikaliskt sett.
Jag skall bara ge två exempel: Knutna Nävar och Dan Berglund. Två ohöljda förespråkare för revolution och proletäriatetsdiktatur. (Dan tog avstånd från kommunismen redan 1979)
Dan Berglund och med musiker gör ett mycket solit intryck rent musikaliskt på En Järnarbetares Visor. Ta bara detta med variationen av stilar. Mest är det ballader men också upptempo visor som gränsar till pop. Allt medryckande och snyggt framfört. Frasering och ett bett i texterna, men ett rikt språk och målande metaforer - även om de rent politiskt så oftast är over-the-top.
Knutna Nävar har bl.a. gjort två fenomenala låtar som kom ut på singel: folk-pop-låten Det Är Något Konstigt Med Friheten och den komplext, intelligent arrangerade och komponerade Dom Ljuger.
Undantag från regeln om den politiskt progressiva svenska musikens amatörmässighet? Det må vara hur som helst med den saken men Dan Berglunds debut är en solklar klassiker och mästerverk, dess brådmogna och politiskt naiva prägel till trots. Knutna Nävar kan jag inte säga så mycket om, men låtarna jag nämnt vittnar om ett genuint hantverk och en medvetenhet om att välgjord musik är väl investerat arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar