Japan

Är japaner mer notoriska samlare än det internationella genomsnittet? Och har de högre krav än de flesta? Vill de ha det där lilla extra?

Ta det här med japanska nyutgåvor av klassiska album i form av extremt originaltrogna replikor av vinylalbum. 

På en middag talade jag med en högre chef inom Hasselblad, kameratillverkaren ni vet. Hasselblad har ju ett varumärke av rang, och de har länge kunnat tillverka mekaniska kameror i Sverige trots löneläget eftersom det kan ta hutlöst betalt. I Sverige, berättade chefen, är det nästan bara proffs som köper kamerorna (av naturliga skäl). I Japan är det annorlunda. Där köper amatörer Hasselblad; och inte vilka amatörer heller utan sådana som är extremt noga med utseendet. Minsta dammkorn i objektiven så returnerar de dem. Proffs använder kamerorna som arbetsredskap och de får som arbetsredskap stå ut med ett och annat.

Det har väl alltid funnits en beundran av västvärlden i Japan, speciellt sedan 2:a världskriget. Och när det gäller musiken har det exotiska Sverige varit högvaluta. Det är inte bara The Cardigans som varit stora där. Även svenska band i marginalen har spelat där med stor framgång - i alla fall i jämförelse med vad de får för uppmärksamhet här. På den progressiva och experimentella sidan har vi t.ex. Anekdoten och Lars Hollmer från Samla Mammas Manna. Japan har också en egen intressant alternativ musikscen som jag dessvärre vet allt för lite om. Avantgarde-band som förtjänar att omnämnas i detta sammanhang är: Acid Mother's Temple, Ruins, Koenji Hyakkei, Tipographica, Kenso. Finns material på Youtube for den nyfikne.