zeitgeist och Bob Dylan

Hur var egentligen 60-talet? Tja, jag är tekniskt sett född på 60-talet men hade knappt lärt mig krypa när det tog slut. Ingen förstahandsinformation från mig alltså.

Det var mycket som ställdes på sin spets på 60-talet. Musik och politik kom att sätta sin prägel på en hel generation. Jag kan förstås inte göra mig till uttolkare för den, men när jag såg den eminenta DVDn med Bob Dylans samlade framträdanden på Newport Folk Festival: The Other Side of the Mirror: Bob Dylan Live at Newport Folk Festival 1963-1965 var det som jag på något sätt kände tidsandan genom de svart-vita filmrutorna. Man får känslan av att vara där genom det okonstlade filmandet. Mumlet från publiken, vinden i deras hår. Till skillnad från konsertfilmer där närbilderna tränger upp i näsborrarna får man här en helt annan närvarokänsla. Det var just här - framförallt i Dylans duetter med Joan Baez som den här generationens optimism på något märkligt sätt steg ur bilderna och gestaltades för mig. Det var som jag kunde dela deras föreställning av ett det faktiskt är möjligt med en ny världsordning. Än var Vietnamkriget bara i sin linda, och även om kärnvapenhotet var mer konkret än någonsin tidigare i historien, räckte det väl bara med en generationsväxling på maktpositionerna för att världen omedelbart skulle bli en plats för frihet och jämlikhet. De här filmsekvenserna är helt befriade från manipulation. Det är liksom bara en uppriggad kamera - inga krusiduller. 

Jag har annars inga starkare musikaliska relationer till 60-talet just. Jag ser det mest som att frön såddes till 70-talets explosion av skruvad och spännande musik. Men Bob Dylans musik har en sådan poetisk kraft - inte bara textmässigt utan också i hela musikaliska uttryck - att man inte kan värja sig. Ett slags överbevisning. Men det är inte bara hans musik jag tänker på som förmedlare av zeitgeisten utan hela sammanhanget. Känslan av att sitta där i gräset, känna vinden i ansiktet och dela den framåtblickande gemenskapen och tilltron till människan.