"Vilken fest!! +++++"

NI vet hur det brukar se ut på kvällstidningslöpsedlarna när "Rockbandet" varit på Ullevi.

Dessa rubriker får alltid igång det musikfilosofiska maskineriet hos mig. Vad är det för händelse när Bruce Springsteen, Rolling Stones, Kiss, Iron Maiden eller något liknande band bränner av en retro-show med sina största hits med jämna mellanrum?

Vad är det för typ av upplevelse vi får? Vad skall vi likna den vid? Hur skall vi bedöma den?

Processen: Blir vi överraskade? Upptäcker vi något nytt? Sker det någon förändring med oss? Vad kommer vi minnas efter tio år?

Substansen: Vad är det vi bedömer? Musiken? Framförandet? Bandet? Omgivningen? 

Vilka förutsättningar finns för ett band som Rolling Stones att göra ett bestående intryck på oss och hur går det till? Det är en musikfest med mycket folk - sanslöst mycket folk och de allra flesta har en lång och nära (ni förstår vad jag menar) relation till musik och bandmedlemmarna. Kanske kan man se det lite grand som en festival - att man firar en högtid. Man upprättar en relation till fenomenet Rollling Stones genom att återkommande deltaga i en kollektiv erfarenhet där det egentligen inte handlar om att upptäcka, påverkas, förändras.

En speciellt fenomen jag skrivit om förut är tribute bandet The Musical Box som turnerat i 15 år med göra replika shower av Genesis klassiska konserter under början av 70-talet. Allt imiteras - inte bara musiken utan Peter Gabriels utomvärldsliga koreografi, kostymer och absurda snack mellan låtarna. Deras uttalade mål är att skapa samma visuella och audiella erfarenhet av de här konserterna som de var en gång. Jag var själv på deras enda konsert hittills i Sverige 2007 och tyckte det var väldigt underhållande. För mig spelar det ingen roll att det inte är original medlemmarna. Det skulle vara ganska meningslöst att se fem 60 åringar göra de där låtarna som alla återspeglar ungdomlig naivitet och spontanitet. Vad jag fick var en rik upplevelse av ett antal klassiska låtar – som att spela en skiva hemma fast som ett konkret framförande. Ungefär som om någon var tillräckligt rik att beställa ett live framträdande av plattan Selling England By The Pound av ett fysiskt band istället för att spela skivan  - fast vi nu var 500 personer som delade på kostnaden. 

Rolling Stones eller Iron Maiden festivalerna på Ullevi skiljer sig från ovanstånde genom att det (mestadels i alla fall) är originalmedlemmarna och förstås storleken på hela begivenheten - men i övrigt ser jag dem som jämförbara. Det finns de som tycker att cover och tribute band är en pinsam eller ointressant företeelse. Själv vet jag inte om det är så mycket värre än att se trötta originalmedlemmar göra oinspirerade versioner av samma låtmaterial - om man skall vara riktigt ärlig. Sedan beror det lite grand på om materialet som sådant passar att framföras av män eller kvinnor över 50. Det är lite grand som kläder. Är du över femtio klär du bättre i kostym än i byxor med häng. Har en artist gjort musik som har en ungdomlig prägel är det lika bra att avstå från det materialet vid 50 eller att göra en radikal omtolkning av det.

Åter till Ullevi-konserterna: visst funkar det. Men det är inte musik som tar dig någonstans eller som utvecklar musiken som sådan. Egentligen är det en icke-händelse - ungefär som en lyxvariant av det skeende när du tar den välbekanta skivan ur hyllan och spelar den.