Upphovsrätten - igen

I min blogg 19 maj hade jag tankar kring upphovsrätt, konsumenter och kulturarv. 

Delar av dessa tankar finns med i detta inlägg av en debattör från 19:e juli.

Ovanstående förslag kritiseras här

Jag tror inte det är orealistiskt att det går ordna bevakning av de egna rättigheterna som artist/upphovsman. Mot en rimlig avgift borde det gå att abonnera på en tjänst som söker av on-line resurser och även andra informationskanaler. Jag inser att det blir stora problem att skydda mönster och design.

Vad jag vill komma åt är t.ex. att man som musikälskare tvingas köpa obskyra musikalbum till samlarpris bara för att man vill åt musiken som sådan. 

Upphovsrätten - en amatörs skisser

Det skall med en gång sägas att jag inte har örn-koll på detaljerna i juridiken kring upphovsrätt, och inte heller den gängse terminologin eller uttrycksätten (hey, jag är bara filosof - remember?). Jag vill dock ange en riktning som jag tycker är rimlig. Den går i korthet ut på att upphovsmannen / rättighetsägaren skall vara mer aktiv för att skyddet av verken. Detta visar denne genom att tillse att verket alltid finns i tryck. Det åligger konsumenten ansvaret att ta reda på detta. Har ett verk gått ur tryck, och upphovsmannen / rättighetsägaren inte tillser att det kan göras tillgängligt för konsumenten, kan verket kopieras och spridas efter en tid av - säg - fem år. Har inte upphovsmannen intresset av att upprätthålla sina rättigheter, är det rimligt att det blir allmänt tillgängligt på ett eller annat sätt - vad nu den juridiska termen och regleringen för detta brukar eller kan se ut. Den konkreta utformingen av detta måste se olika för olika konster; om det är ett textilmönster, musikstycke, journalistisk text, osv., men grundprincipen är aktivt bevakande av sitt intresse som upphovsman / rättighetsägare. Det betyder i och för sig att den som vill "gömma undan" sina ungdomssynder i form av mediokra alster inte kan göra det. Ingen har rätt att rota i din skrivbordslåda men har du en gång publicerat något så är det kört... Du måste stå för det du gjort, och är det uselt blir det säkert inte exponerat i större utsträckning. Eller, så har du fel - det du skrivit / sjungit / tecknat är bra, enligt den allmänna meningen och vad har du att invända mot det? När du publicerar har du skurit av navelsträngen till ditt arbete. 

Det finns en annan mer principiell aspekt jag är ute efter också och som har bäring på detta med upphovsmannen i förhållande till allmänintresset, offentligheten, kulturarv och sådant: Det är trots allt offentligheten som gör artisten. Det finns en ömsesidighet som borde göras mer tydlig. Eftersom det är den kritiska offentligheten som gjort artisten, är det rimligt att den har något att "kräva" tillbaka. Den har rätt att "kräva" tillgång till verket, men förstås mot en ersättning. Återigen, ömsesidighet. Upphovsmannen kan inte sedan publicering gjorts, vilket innebär utsättandet av verket som verk betraktat (dikter i byrålådan är inte ett "verk" så som *jag* vill definiera "verk") för den kritiska offentligheten, "dra tillbaka" det. För att bevaka sina intressen och därmed sina inkomster måste artisten aktivt hävda sin rätt, och detta görs genom tillgängliggörandet (återigen: mot ersättning förstås) - även om denne avskyr verket själv. Kvalitén hos verket är helt enkelt inte din sak, allt efter den stund denne valt att publicera det. Publicerandet är the point of no return. Du som författare måste alltså trycka upp din, som du kanske tycker, urusla debutroman om du vill fortsätta tjäna pengar på den. Är den verkligen urusel kanske det räcker med att bara ha tio exemplar till hands ifall någon frågar.

Om fildelning (- intresseklubben antecknar!)

Om man har en musikblogg måste man väl redovisa vad man står i fildelningsdebatten.

Den korta svaret är: Jag fildelar inte. Orsak: moral. Förklaring: Om en artist trycker upp ett fonogram eller säljer sin musik på annat sätt har denne implicit uttryckt en önskan om att konsumenten inte skall ge musiken vidare. Jag känner mig förpliktigad att respektera detta.

Det långa svaret: Jag har ett syndaregister. Jag har laddat ned sådant som är upphovsrättskyddat, men det är – med ett undantag – sådant som varit allmänt tillgängligt på t.ex. Youtube. Om det t.ex. skvalpar runt ett klipp på Youtube i flera månader ser jag det som ett tyst medgivande om att det är OK att ta del av det. Däremot vill jag inte bidraga till att det sprids ytterligare, genom att rippa det och lägga ut i fildelningsnät. Det finns t.ex. obskyra klipp från TV-sändningar och 16mm filmer osv, där rättighetsläget säkert inte är glasklart från början, och där det ofta t.o.m. måste ses som en kulturgärning att materialet görs tillgängligt och inte ruttnar i ett bandarkiv någonstans.

Jag har fildelat. Detta gjorde jag för att kunna få tag på en konsertfilm av en Genesis framträdanden från 1973 under den legendariska Selling England By The Pound-turnén. Den filmades på 16mm film och är känd under namnet "Shepperton-konserten". En rulle av denna film såldes på auktion; ett gäng Genesis-entusiaster köpte in den, överförde den till digitalt DVD-format och lade ut den som torrent på fildelningsnätverken. Detta är helt säkert olagligt, men enligt mitt sätt att se det väger kultur- och musikarvsintresset över dennes intressen som nu råkar ha rättigheterna. Den som har rättigheterna har uppenbarligen inte brytt sig om att ge ut den på VHS, eller DVD, och inte heller bevakat sina intressen genom att explicit be Youtube – där man kan hitta den i sin helhet (dock i delar) – att ta ned den. För det är det som är kärnfrågan – intresset. Har man ett intresse ser man till att upprätthålla det intresset och bevaka det. Gör man inte det, tycker jag det finns andra intressen som kan ta över.  Jag skall utveckla detta i samband med att jag kommer tillbaka till upphovsrätten och åt vilket håll jag tycker den skall reformeras – MEN bevaras.